Dagens Nyheter – 15 november 1871, sida 1

RÅR ringa, som de första åren höllo färgen utmärkt väl och lefde i nära förbindelse med sina riksdagskamrater inom bondeståndet, men hvilka just icke hade så lätt att fortsätta på den en gång beträdda banan, när det någon gång hände att en domsaga, särdeles i deras hemort, råkade att blifva ledig. Bar det då så till att denna domsagas bortgifvande inträffade samtidigt med voteringarne i förstärkta statsutskottet, så var det ej så alldeles sällsynt att byråkratien vid dessa voteringar fann understöd af någon osynlig hand, för tillfället omöjlig att upptäcka, men hvilken efter riksdagens slut i sammanhang med tillsatta domsagor ej var så omöjlig att taga reda på. Vare det emellertid långtifrån oss att påstå, att dylika förhållanden utgjorde regeli borgareståndet. Tvärtom måste man erkänna att detta stånd, ehuru halft byråkratiskt till I sin sammansättning, i de festa fall intog en frisinnad ställning, och resultatet af borgareståndets verksamhet måste kallas godt, trots nu beskrifna afvikelse. Kastar man nu en blick på sammansättningen af stadsrepresentationen inom den nya riksdagen, så skall man finna att af andra kammarens några och femtio stadsrepresentanter äro icke mindre än 34, således ungefärligen två tredjedelar af hela antalet, embetsmän och f. d. embetsmän. Antalet borgmästare har visserligen blifvit minskadt, men i deras ställe ha vi fått biskopar, landshöfdingar, råder från diverse kollegier, för att icke tala om statsråder och för detta statsråder. Skulle icke måhända just i denna omständighet, att byråkratien är så talrikt representerad bland städernas ombud i andra kammaren, kunna sökas åtminstone en bland hufvudanledningarne till det abnorma förhållandet, att städerna ställa sig 1 direkt opposition mot landet ien fråga, som utan tvifvel har till sitt slutliga mål att förenkla skatteväsendet och följaktligen minska skatterna? Skulle man icke kunna tänka sig, att den ringa återstod af stadsrepresentanter som blir öfrig, när byråkratien får hvad den tillhör, af skyldig artighet mot herr landshöfdingen, herr biskopen m. m., finner sig föranlåten att ej skilja sig ifrån dem och ingå i Sbondhopent? Åtminstone kunna vi lätt fatta att en dylik känsla kan vara förherrskande hos småstädernas representanter, men bekänna dock att vi ej anse detta skäl fullt plausibelt beträffande Göteborg, ty nog borde väl representanterna för de stora handelsfirmor, denna stad skickat till riksdagen, ega en högre känsla af sin värdighet än att på sätt som skett uppträda som byråkratiens ödmjuka tjenare. Hvad åter beträffar Stockholm, så består det stora flertalet af dess representanter just af embetsmän, hvarför deras byråkratiska uppträdande ej bör väcka förvåning. Tager man nu alla dessa förhållanden i betraktande, så lärer man väl ej kunna undgå finna, att det är på tiden för städernas industriela befolkning att skilja sin sak från byråkratiens, på det att vi icke under det nya representationsskicket måtte råka i elden ur askan. Skulle den nya representationen gestalta sig så, att städernas ombud i andra kammaren hädanefter som hittills komme att till det afgörande flertalet bestå af embetsmän och sedermera första kammaren blefve, såsom skett under de senar