Dagens Nyheter – 15 november 1871, sida 1

— En annan dag uppgaf man, att man hörde till grefve Pappenheims kår och var stadd på väg till böhmiska gränsen, som hotades af syvenskarne. Nästan för hvarje dag ändrade man sina uppgifter. Alltefter omständigheterna var man italienare, spanjorer, ungrare eller polackar. Emellertid kom man allt längre framåt riot målet. Hvar gång man bröt upp från ett nattqvarter, tänkte den hederlige Carquefou, under det han suckade djupt: — Vi äro likasom fiskar, hvilka råkat fastna i nät; vi snärja in oss allt värre. Den oro, som Carquefou kände, delades icke af de öfriga. Tvärtom voro de missbelåtna öfver att allt gick så lyckligt. De tyckte att färden var en riktig lusttur och började längta efter faror. Herr de Collonges förde en dag Renaud afsides och yttrade till honom: — Ni skrattar väl i mjugg åt vår lättrogenhet, herr markis. Ni lofvade oss att vi skulle få leka med faran; huru hålles det löftet? — Haf tålamod! svarade Renaud, helt förvånad öfver att få höra sådana förebråelser. — Ni lofvade oss många värjstötar och pistolskott, sade herr de Bårail, ännu har ingendera delen förekommit. — Är herr von Pappenheim blott ett hjernspöke? ... Eller hvarför få vi aldrig se till honom? frågade herr V Aigrefeuille. DE BEGGE FRANSMÄNNEN LIN