-— (VO — — Gud gifvo oss och Gustaf Adolf segern! svarade dragonerne. Konungen tryckte hjertligt herr de la Guerches hand, trumpeterna ljödo och sqvadronen satto sig åter i rörelse. De styrde kosan åt söder. Magvous red i spetsen för skaran. Han skulle vara dragonernes vägvisare och berömde sig af att han nog skullo kunna föra dem till Drachenfeld. Till en början valde han den bredaste och mest besökta vägen, sägande: -Om vi vilja vara obemärkta, må vi för all del icke dölja oss. — Nu tycker jag, vi likna argonauterna, då de årogo ut, för att eröfra det gyllene vädurskinnet, sade herr de Collonges. — Det är blott den skillnaden, att vårt vädursskinn representeras af två blonda hufvuden, svarade herr de Bårail. — Och att de ej bli vår egendom, öm vi också eröfra dem, tillade herr de Saint Paer. — Lefve kriget! utropade herr de Volras muntert; det är det enda jag anser värdt att lefva för. — Ja, om man icke blir dödad deri, mumlade Carquefou sakta. Så fortforo de att skämta och skratta samt voro mycket högljudda. — Mina herrar, yttrade Magnus plötsligt, låtom oss icke tala för mycket franska, ty vi äro nu inom fiendens område.