hertigen af Friedland, för att icke tala om den kejserlige fältherre, som stupade vid Lech. Det var min mening att gå med dem mot er och att möta er i striden, för att antingen sjelf dö eller döda er. Men jag hörde er röst, och modet svek mig... Denna värja, som törstat efter ert blod, här är den. Om ni tycker att jag förtjenat döden, så tag mig af daga; jag lemnar af fri vilja detta vapen i era händer. Frans Albrecht hade dragit sin värja och räckte den åt Gustaf Adolf, på hvilken han hado sina ögon oafvändt fästade. — Men då ni ger mig mnådestöten, sade han, så glöm icke hvad som hände en gång i fordna dagar. Min kind är visserligen blek nu, men hjertat blöder... Denna erinring om det kända uppträdet i deras ungdom, som Gustaf Adolf föröfrigt väl mindes, rörde honom djupt. Ädel och redbar com han var, kande han icke annat än sätta stort värde på Frans Albrechts uppriktiga bekännelse, och det var honom omöjligt att derunder ana något svek. Också räckte han syndaren sin hand. — Tag igen denna värja, sado han; det är Gustaf Adolf som gifver er den och ber er begagna den till Sveriges försvar. Frans Albrecht uppgaf ett rop och förde konungens hand till sina läppar. Men sedan han lemnat konungens filt,