MM skuddade han stoftet af sina fötter, och hårdt omfattande fästet på sin värja, mumlade han: — Du har sjelf gifvit mig den, ve dig! Samma dag kallade herr de la Guercke alla dragonerna vid sitt kompani till en sammankomst. Många af hugenotterna hade stupat vid Leipzig och Lech; men andra fransmän, som med kardinal Richelieus samtycke infunnit sig för att söka anställning vid svenske konungens armå, hade fyllt de tomma platserna. Som intet tält var stort nog till att rymma hela denna stridslystna ungdom, så öfverenskom man, att sammanträdet skulle ega rum på en öppen plats i skogen, der en mängd fällda trädstammar kunde tjena till säten åt dragonerna. Underrättelsen om att vapenstilleståndet upphört, väckte glädje hos alla. Denna hvila, som varat i flera dagar, hade synts äfven de minst otålige alltför lång; andra tyckte att stilleståndet räckt en hel evighet. Då herr de la Guerche och Renaud vigade sig, mottogo dem dragonerna med allmänt jubel. — När stiga vi till häst? ropade en. — Skola vi stanna hos konungen eller följa med sachsarne? frågade en annan. — Vi få väl i alla händelser tillhöra förtruppen? inföll en tredje. Då de hunnit lugna sig något, steg Armand Louis upp på en ekstam och sade: — Mina herrar, jag behöfver hundra man,