Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 2

-—-—-— VIT —-— — Jag hoppas det, mina herrar, genmälde stormarskalken. Baronessan Igomer smålog fortfarande, i det hon lekte med sin solfjäder. Johan v. Werth, som hittills icke hade öppnat munnen, vred sina mustascher och mumlade: — Det är nog biäöst, att jag skyndar mig att få tag uti min vän, kapten Jakobus. Emellertid skall jag skicka ett bud till den hygglige Matheus. Orlscopp. Jag anar att mina två fransmän ganska snart skola draga i härnad, för att återvinna sina förlorade älskarinnor; det går icke an att de komma öfver Matheus, utan att vara väntade. Inga ord kunna gifva en föreställning om de känslor, som bestormade Renauds hjerta; herr de la Guerche kastade på honom en förstulen blick och såg nu att yreden och hatet voro lika starka hos vännen som hos honom sjelf. Olyckligtvis hindrade dem deras egenskap af ambassadörer från att genast med vapen i hand fordra upprättelse; de måste svälja sin harm och vänta till den dag då de åter fritt kunde draga svärdet ur slidan. — Ab, tala icke med mig om denne grefve Pappenheim! utropade Renaud; han är och förblir en skurk.