Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 2

UM ögon fylldes med tårar. Renaud fattade hennes händer och kände, huru de darrade mellan hans. — Om ni blott ville upphöra att förhindra min lycka, skulle jag välsigna er, så länge jag lefver! yttrade han. — Hör mig, sade baronessan Igomer; jag trodde mig vara starkare än jag är, jag trodde att mitt hat var alltför djupt rotadt, för att jag skulle behöfva vidare förråda någon svaghet inför er, Renaud... Men när jag nu åter ser er hos mig, börjar mitt hjerta klappa med samma våldsamhet som förr. Alla dessa känslor, som jag ansåg för länge sedan glömda, ha ånyo fått herravälde öfver mig... De långa, långa månader, jag tillbragt i sorg och tänkande endast på hämnd, äro utplånade ur mitt minne; af allt hvad jag lidit eller drömt, af mina tårar, dem kärleken och förtviflan framkallat, återstår intet, jag ser endast er... Thekla teg ett ögonblick. Renaud, som var på en gång bedröfvad och förvånad, ville svara, men hon förbjöd honom det genom en åtbörl och fortfor: — Lär då en gång känna mig riktigt. Hvad ni vill att jag skall vara, det lofvar jag också att blifva för er skull; får jag ej vara. er ledsagarinna genom lifvet, er maka, som med stolthet skulle stödja sig vid er arm, så tag mig då till er slafvinna, och ingen skulle kunna visa er större hängifvenhet, vara mera ödmjuk, känna sig nöjdare med sin lott än