Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 1

yttermurarne skadades af vattnet och elden. Sjelfra fabriken blef alldeles orörd af brander. Med biträde af arbetarne från Bergsund, bevakningen vid Långholmen och stadsmilitären, som senare tillkom, blef man snart herre öfver elden, och kl. half 4 var all fara förbi. Södra teatern har, såsom vi förut berättat, å sin repertoar upptagit Shakspeares lustspel Muntra fruarna i Windsor. Allmänvheten ser häri uspfyllelsen af det löfte, som denna teaters nya styrelse i sitt bekanta cirkulär högtidligen afgaf innan hon ännu börjat sin verksamhet, nemligen att, för tillgogodoseende af en sund smaks fordringar, uppblanda repertoaren af nutidens mer och mindre lösa dramatiska anrättningar med äldre stycken af gedignare art. BSedan styrelsen, då Södra teatern äfven fått en lyrisk afdelning, redan förut till detta område för sin verksamhet utsträckt föresatsen att gifva något gammalt godt, har lustspelet Muntra fruarna i samma ändamål nu upptagits i teaterns dramatiska afdelning. Om man, för bedömandet af valet af detta lustspel antar den af det nämnda cirkuläret angifna synpunkten, nemligen en sund smaks fordrivgar, så torde väl ingen tvista derom att icke ett bättre val kunnat träffas. Utan att Shakspeare i detta lustspel på något framstående sätt gjort gällande sina större egenskaper som dramatisk författare, har han deremot till öfverdrift deri skattat åt sin samtids eller, rättare, sin teaterpubliks smak; och, oafsedt traditionen om detta styckes tillkomst, har det i hela sin indelning liksom i sitt innehåll karakteren af tillfällighetsstycke. Härtill kommer, att pointen deri icke kan till fullo uppfattas utan att man känner dess hufvudpersons förut af skalden skildrade tidigare öden och karakter. De afvikelser från originalet, som styrelsen för Södra teatern i afseende å de sceniska anordningarne vidtagit, hafva föreskrifvits af nödvändigheten, ehuru de verka icke så litet störande, och detta, jemte de till öfvermått förekommande starka uttrycken och grofheterna, som icke kunnat strykas eller mildras, är ytterligare ett bevis för att detta lustspels återgifaande på scenen föga harmonierar med vår tids föreställningssätt och smak. Publiken har också känt sig temligen främmande derför, utan att rätt förstå hvad som i CMunotra fruarna är egnadt att tillfredsställa en ädlare och finare bildad smaks for-dringar. Liksom styckets uppsättning gör styrelsen stor heder, så uppfylla de festa till dess utförande medverkande artisterna alla billiga fordringar. MHufvudpersonen, denne namnkunnige sir John Falstaff, har i hr Petersson en representant, som konsejvent genomför den karakter, hvilken han tänkt sig tills höra sir John i det tillstånd af utarmning och hjelplöshet, vari han i detta lustspel framställes. De anmärkningar, som vi mot hans uppfattning af denna karakter skulle ha lust att göra, grunda sig bufvudsakligen på skildringen af Falstaff under hans glansperiod och må derför här förfalla. — Hr Cellmea som den svartsjuke Ström, ger sin roll i pjesensanda och förefaller derför något för våldsam och öfverdrifver efter vår tids ordinära måttstock, isynnerbat som han bjert afsticker mot innehafvaren af Pagws roll, hvaraf något mer kunde göras, än hr Åberg lyckas