Dagens Nyheter – 10 november 1871, sida 1

— Låt nu mig tala till er... Jag ber er derom... Säg mig, hvad har hon gjort er? Är hon icke oskyldig till allt detta? — OÖOskyldig?... Hon, som ryckt er ur mina armar! — Straffa då mig, om ni så vill, men skona henne! Har hon icke varit god mot er och visat er förtroende? ... Hon är ännu ej tjugu år gammal... låt icke hennes ungdom förgå under bittra tårar... — Tror ni då, att hon ensam har gråtit? — Ah, ni är oförsonlig!... Oskuld, skönhet, olycka betyda för er intet... Hvarför låter ni henne lida för ett fel, som är mitt? ... Och hvad är det för en nedrighet ni föreslår mig att begå? Skulle jag förråda henne, 8edan hon en gång har sogt mig: jag älskar dig! — Har Renaud de Chaufontaine icke sagt samma ord till mig? Efter detta sista utrop resto sig baronessan upp. Samma uttryck, som herr de Chaufontaine hade bemärkt hos henne, innan de skildes på S:t Wast, hvilade nu åter öfver hennes ansigte. Thekla visade icke vidare något spår af den rörelse, som för en stund sedan hade afspeglat sig i hennes ögon. Utan att svara, gick Reraud ett par steg mot dörren. — Ni afsäger er således icke fröken de Pardaillans hand? sade fru Igomer. — Aldrig!