Dagens Nyheter – 7 november 1871, sida 2

vignys och fröken de Pardaillans hjertan upprycka de djupa rötter, som kätteriets läror deri hade slagit. Befälet öfver slottets garnison var öfverlemnadt åt en lång, mager man med ett olycksdigert, citrongult ansigte. Fröken de Souvigny darrade, då hon såg honom första gången. Hon tyckte sig vilja minnas, att hon hade sett detta ansigte förr. Då -hon hörde namnet Matheus Orlscopp nämnas, intogs hon af förfäran och utbrast: — Ah, mannen från Bergheim! Det var verkligen Matheus Orlscopp, som, efter att ha blifvit öfverlistad och besegrad på Rabennest, nu ville taga revanche på Drachenfeld. Männen hade undkommit honom; men qvionorna återstodo honom ännu. Han hade emellertid fått en dubbel anledning att hämnas, och baronessan Igomer kunde lita på honom. Som man torde erinra sig, hade Matheus Orlscopp af Carquefou blifvit hängd på en krok i Gröna kammaren. Först flera timmar efter flyktingarnes afresa hade han återvunnit sin frihet. Den fångvaktare, som kom för att insätta åt Renaud hans vanliga magra frukost, hade till sin stora öfverraskning funnit Matheus hängande i samma pinsamma ställning, uti hvilken herr de Chaufontaine qvällen förut blifvit lemnad. Sedan den olycklige slottskommendanten väl sluppit lös, brydde han sig icke om att förfölja flyktingarne, som redan