Dagens Nyheter – 6 november 1871, sida 2

— 646 fanns som han ej ville göra, för att vinna min hand. Det är baronessan Igomer, som spunnit denna intrig. Hon har sålt oss åt Johan v. Werth och grefve Pappenheim. Det är icke längre fråga om en enlevering såsom i Brandenburg, utan vi hållas nu i stället fångna i ett palats, Gud skydde oss! Snart märkte frökon de Souvigny mer än väl, att Diana icke misstagit sig. Hon insåg att i detta ofantliga slott, der allt syntes egnadt åt glädjen, voro hon och Hernes väninna i sjelfva verket endast tvänne slafvar. De kläddes i siden och pryddes med spetsar och juveler, blott för att tjena deras syften, som disponerade öfver dem. En atton på en bal kom baronessan fram till Diana eller, såsom hon nu kallade henne, grefvinnan af Mummelsberg, hvilken satt såtgsen bredvid Adrienne, och yttrade, i det hon fattade hennes hand: — Men hvad ser jag, käraste grefvinna af Mummelsberg, icke ett enda smycke på denna vackra arm! Det är ett brott mot skönheten. Med dessa ord tog baronessan af sig ett dyrbart armband, som hon sjelf under aftonens lopp burit, och sade derefter: — So här en prydnvad, som herr grefve Pappenheim har förärat mig. Han skall säkert tacka mig mycket för det jag insett att den först på er marmorhvita arm kan visa sig i all sin glans. Med en rörelse, snabb som blixten, bemäk