Dagens Nyheter – 4 november 1871, sida 3

— Spökskeppet? — Den flygande holländaren, vet jag. Har ni aldrig hört talas om honom? — Barnsagor! — Det måste ha varit en klippa midt ute i verldshafvet, som ännu icke blifvit utsatt på verldskartan. Så olika voro meningarne; ingen visste besked, hvar och en trodde hvad han fann för godt, och kaptenen var osynlig. Och det var icke utan orsak, såsom jag sedan erfor. Vi hade en dugtig läcka för ut, som vi, tack vare fartygets förträfflighet och yra goda ångmaskiner, snart fingo tilltäpt och agad. — För att komma till andra verlden måste hvarje god katolik genomgå skärselden, som skall luttra honom. Ordet föll just i rättan tid; den talande var kaptenen. Nu skockade man sig omkring fartygets konung för att få fasta konturer på alla de skuggbilder, som uppdiragits öfver sista nattens händelse; men kaptenen låtsade icke veta tort bättre besked än vi andre. Gåtan blef icke löst. Händelsen fördes till protokolls och lemnade samtalsämne för resten af resan. Hvar och en hade något att berätta om hvad han gjorde och hvad han kände i det ögonblick, katastrofen inträffade. Ett underverk var, att ingen spolades öfver bord af de väldiga sjöarne och begrafdes i den oändliga kyrkogård, der intet kors utmärker grafven. VI, Land. Det var en vacker sommarmorgon, då fartyget för fulla segel, likt en ofantlig svan, brusade framåt, skärande sig väg genom det djupa, blå vattnet. ter omfladdrades det af sjöfoglar, åter tumlade delfiner sig i dess kölvatten, ett säkert tecken på, att vi voro i närheten af vår bestämmelseort. Med ens ljöd ropet: — Land! Land! Och tre kanonskott helsa de blå dimmor, som likt en hägring höja sig ur hafvet, långt bort i fjä Hundratals ögon stirra mot målet för deras önskningar, näsdukarne svängas i luften, tåren stjäl sig fram i månget öga, tyst fattas mången hand, gifves mången handtryckning. Småningom antager dimman skarpare konturer af land, som aftecknar sig mot den blå etern. Då hissas flaggen, vi styra in i hamnen under matrosernas sång: — Home, sweet home! Vimplarne fladdra, klockorna rioga, ånghvisslan ljuder, och med en besynnerlig känsla sätter man foten på den nya jorden, helsande de nya ansigtena. Man änder sig om med en sista blick och farväl till hafvet, till det oändliga verldshafvet.