Dagens Nyheter – 3 november 1871, sida 1

-— Ja försmådde hennes kärlek, då hon, om hon blott sjelf gjort något för såken, skulle kunnat få so Tyskland beherrskare vid sina fötter. Förtviflad och ännu blödande ur det sår, Renaud tillfogat hennes hjerta, ville hon pröfva, om hennes strålande skönhet fortfarande förmådde tjuså hertigen af Friedland. Så snart hon anländt till Prag, besökte hon honom. Huru listigt förstod hon icke att ligga sina ord, när hon upprörd och darrande nalkades honom; huru ödmjukt neg hom icke, då han täckte henne sin mäktiga hand! Med mild och bönfallånde röst omtalade hon för honom att hon var enka, ensam och nästan utan skydd i verlden. I sin öfvergifna belägenhet, tröstlös som sparfven, hvilkens bo blifvit bortfördt af stormen, hade hon erinrat sig den ryktbare och allsmäktige Wallenstein, Tysklands stolthet. Den högsinte och fruktansvärde härföraren hade en gång vänligt talat till henne; ihågkommande detta, hade hon nu skyndat till Prag, för att anförtro sina stora bekymmer åt honom. Grymma fiender förföljde henne; men om hennes närvaro på något sätt besvärade den man som hela kejsardömet beundrade, var hon beredd att genast lemna honom, för att tillbringa de återstående åren af sin lefnad i något dystert kloster. Tvänne tårar banade sig väg utefter-hennes rosenröda kinder. Wallenstein tryckte hennes hand, DE BEGGE FRANSMÄNNEN. sö.