Dagens Nyheter – 1 november 1871, sida 1

— Vi äro besegrade! Konungen hade äfven igenkänt det svenska banåret, som svajade öfver batterierna; hela leder af kyrassierer föllo såsom mogna ax; konungen samlade sitt folk till ett ytterligare förtvifladt anfall, och grefve Pappenheims skaror började vika. Men man hade att göra med två män, som icke så lätt afstodo från en till hälften vunnen seger. De fördubblade sina ansträngningar, samlade ånyo de illa åtgångna regementena omkring sig och gjorde ett sista försök att knyta segern vid Bin fana. Allt hvad tapperheten kan företaga, allt hvad en rik erfarenhet kan tillråda blef försökt, men svenska armån var eldad af framgången och slog dem tillbaka. Endast ett par af Pappenheims sqvadroner och Tillys gamla spanska regementen höllo ännu stånd. — Se bara på honom! sade Renaud till Armand Louis, i det han pekade på den tyske stormarskalken, hvilken stående på stigbyglarne nedhögg en och hvar som kom honom för nära. Herr de la Guerche och herr de Chaufontaine kunde icke annat än skänka sin beundran åt denne tappre stridsman, som visade sig vara starkare än olyckan och förstod att på en gång kommendera och slåss. — Ack! må han blott komma med lifvet härifrån, för att jag måtte få möta honom och då utkämpa on strid på lif och död! sade