Dagens Nyheter – 31 oktober 1871, sida 2

-— UVUVU deras öron ljudet af ett afligset, fruktansvärdt stridsbuller. — Nu tala kanonerna också! sade Renaud. Den lilla rybttarskaran stannade ögonblickligt. Det var ganska riktigt kanondunder. Man hörde, huru det ena skottet utan uppehåll följde efter det andra. Carquefou pekade på några stora, hvita rökmoln, som uppstego vid horisonten. — Seder! sade han. Magnus steg af hästen och lade sitt öra intill marken; denna darrade. — Det är icke en skärmytsling, och icke heller någon vanlig träffning, det är en riktig batalj, yttrade han. Blixtar af glädje framsköto ur herr de la Guerches och herr de Chaufontaines ögon; redan omfattade den sednare sitt värjfäste. Magnus vände sig till Radiger, sBäigande: — Det står dig nu fritt att lemna oss, om du så vill. Du har varit tapper och ärlig, och ifall du beslutar följa med oss, skall denna hand, som du nu trycker mellan dina, aldrig svika dig; vill du äter skiljas från oss, så farväl och lycka till! Men du har tjent de kejserlige, och jag får underrätta dig om, att på vår fana står: Lefve Gustaf Adolfi4 — Jag är polack; och hvarhelst man slåss, vill jag vara med... Jag följer er, svarade Rudiger, i det han med feberaktig häftighet fattade i tyglarne. Kanonerna fortforo att dundra.