Dagens Nyheter – 30 oktober 1871, sida 2

Matheus, som Rudiger och Magnus höllo i hvar sin arm, inträdde i ett mindre rum, hvarifrån en mörk trappa förde ned till de underjordiska, lokalerna. Vid ändan af trappan såg man en jernbeslagen dörr. — Han är derinnanför, sade Matheus. — Tag genast fram nyckeln, skurk! yttrade Carquefou. När dörren blifvit öppnad, funno de Renaud hängande omkring tre fotöfver marken. Hans hufvud hade sjunkit ned mot bröstet, och han gaf intet tecken till lif. — Ah, bandit! ropade Carquefou. Med ett enda språng var han framme vid sin husbonde, som han skyndade sig att nedtaga, och sedan han lagt honom åter på halmbädden, upplöste han de band, som sammanhöllo hans stelnade och svullna händer. Renaud suckade. — Gode Gud, han lefyver! utropade Carquofou. : Och han stack halsen på vinflaskan in emellan hans tänder. Renaud drack; derefter uppslog han ögonen. Vid åsynen af Armand Louis reste han sig upp och sade med en blick på Matheus, innan han ännu riktigt fattat hvad som var på färde: — Säg mig, om på hela Guds gröna jord finns någon enda varelse, som är så ful som den der karlen? Carquoefou hade emellertid tagit Matheus om lifvet, och förrän någon ens hunnit gissu