Dagens Nyheter – 27 oktober 1871, sida 1

Ub gusade det för hans öron, och han kände sig nära att svimma. Han afvaktade mattimmarne med feberaktig längtan och slukade begärligt den dåliga födan så snart den serverades. Endast vid-de tillfällen då Matheus besökte honom återfick han för en stund sitt glada humör. Då skämtade han ännu, ehuru lidandet blekt hans läppar. För att riktigt pina sin hatade fiende, lät Matheus föra honom till ett rum, hvarifrån han kunde se soldaterna intaga sina måltider. Här fick nu Renaud sitta och höra huru glasen klingade, samt känna lukten af de ymniga rätter, som förtärdes i hans härhet. — Om ni ber mig riktigt vackert, herr markig, så skall jag kasta ett ben åt er, sade Matheus. — Det är märkvärdigt, hvad ni blir ful, när ni äter, ädlo herre, svarade Renaud. Ni kan into tro, hvad det misspryder er att gapa. I denna förfärliga strid var fördelen icke alltid på Matheus sida; soldaterna skrattade åt honom, och flera af dem uppsände i hemlighet böner till himmelen för de stackars fångarne, som med så mycken heroism buro sina lidanden. Matheus märkte detta, och hans raseri blef derigenom ännu större. Hvyarje afton kom cen läkare in till Renaud, kände honom på pulsen och sade derefter, i det han skakade på hufvudet: — Hum! pulsen är häftig . . . ni har feber... DE BEGGE FRANSMÄNNEN, vå