SLUliNad ANUCTS. (Skiss från danskan.) För ett år sedan var jag på besök hos min farbror, en gammal prest på vestra kusten af Jutland. Den älskvärda gubben blef glad öfver att få se sin systerson och att af honom få höra gammalt och nytt från hufvudstaden, som han icke hade sett på 23 år. Ingen plats och ingen tid var bättre lämpad för sådana samtal än aftonstunden, då vi efter qvällsvarden samlades omkring det stora trädet, hvars grenar bildade en naturlig veranda utanför salsdörren. Det förgick heller ingen afton, utan att vi minst en timme sutto och pratade på den gamla bänken, som på grund af sin långa vistelse skulle ha kunnat berätta mycket om lifvet derstädes, om han hade kunnat tala. Under dessa samqväm var alltid stumma Anders närvarande, och ehuru ämnet för samtalen icke alltid kunde intressera honom; såg han dock alltid så bjerteglad ut, då vi andre logo, och log: alltid med, om än hahs ansigto tydligen visade, att han icke förstod ett ord af samtalet. En qväll var Anders icke närvarande. — Hvar är den stumme i qväll? frågade jag. Han är väl icke sjuk? — Sjuk är han inte, svarade farbror; men det har idag händt honom något, som minsann kan komma en att tappa koncepten för lång tid, S — Har han fått hjertesorg? — Han! Nej, käre du, du känner inte min stumma : vän. Han: har nu: gått här snart i 11 år, och den ena dagen: har för honom varit lik den andra. Hvad ordet käresta betyder, derom har han visst ieke någon aning. Dessutom skulle den flicka; som finge honom till many; blifva olycklig; ty icke nog med atthon aldrig skulle få höra ett ord af. sin man — det har ju sin naturliga orsak i hans stumhet — men hon skulle icke, om hon än bjöde till aldrig så mycket, kunna få honom att göra sig begriplig på något sätt, Han kan ju nemligen icke språket och han har för klen fattningsgåfva att nu kunna lära det. — Är han då icke härifrån landet? frågade jag. — Nej, svarade farbror; men hittills har ingen rätt vetat hvarifrån han är. Hans historia är. snart berättad; åtminstone är den delen af hans lif, som ankuöyter sig till detta ställe, icke innehållsrik, såsom du ju vet. — Men hur har han kommit hit, då? — Genom ett skeppsbrott. . För 11 år sedan väcktes jag en natt i november månad af ett förfärligt oväder. Ingeu tordes begifva sig ut i stormen: dörrar och fönster tillbommudes: och. i liflig åvgest tör vännernas lif och i okunnighet om mina sockenbors öde gick jag hela natten orolig fram och tillbaka på golfvet. I första dagningen gick jag till fönstret för att genom wmin kikare göra mig underrättad om hur det stod till utanför prestgården. Stormen var då i aftagande och nere vid sandreflarne. voro hafvets rörelser. redan lugnare. Plötsligt fick jag se folk från byn skynda ditut; räddningsbåten drogs fram och manskapet ilade med otrolig ifver att få den körd: ned till stranden. Men förgäfves spejade jag ut öfver det upprörda hafvet för att tå se det nödställda fartyget. Jag tog på mig öfver, rocken och begaf mig ned till stranden. Båten var. redan utförd och med spända blickar följde alla det då och då framträdande fartygets och räddningsbåtens manövrer. I ett nu försvann både fartyg och båt, och endast den senare visade sig åter efter en stund af plågsam oro för os alla; Under oerhörda ansträngningar? arbetade den sig mot land, och då den: kom dit, skockade:! sig alla omkring den, : v — Det kan jag tro. : — Ja, det är sant! Du char ju sjelf bevittnat så många -strandningar, att jag icke behöfver skildra de olika hastiga öfvergångarno fråd spänning till visshet, från sorg till glädje, som förekomma vid bergningår.: Men svårligen kat då dock göra dig någon id om ohyggligheten just vid denha bergning. En elfva års pojke var den enda räddade; förvildad och i feberyra såg han sig omkring bland de främmande ansigtena, då. han började återhemta sina krafter. Hvar och en, som kunde något af ett eller anhat tfrimmande språk, ställde några ord till honom, men han förstod dem icke. Då flera af strandboarne. trodde sig ha :sött rysk flagg på det stråndade fartyget, tilltalades han på detta språk; men ingenting hjelpte. Man antog då -att:skrämseln hade förlamat hans tunga och försvagat hans hörsel. Tiden gick och döfstumma!Anders, som han; AO or AR