-— IV -— — Våra hästar äro hungriga, det är riktigt synd om dem, sade Carquefou, som alltid hyste medlidanåo med hvarje lefvande vårelse, hos hvilken magens kraf gjorde sig gällande. Hästarne stannade af sig sjelfva utanför porten till värdshuset. Detta var en stor, rymlig byggnad, hvars väggar voro svärtade af rök. Det förhöll sig femligen så att en förfirlig eldsvåda en gång ödelagt det slott, hvaraf värdshuset fordom utgjorde en flygel. Här och der såg man ruiner, som vittnade om den skedda förstörelsen. Ingen skylt fanns öfver ingången ; vid sidan af byggningen märktes en berså, der en munk satt och läste i sin messbok, under det att två lekmän lågo på knä framför honom, som det tycktes, försänkta i bön, ty de fingrade oupphörligt på sina radband. ; Värden kom ut och fattåde uti herr de la Guerches stigbygel. Det var en liten man med. kattansigte, borstlikt hår och långa krokiga fingrar, som påminde om en gladas klor. Han betraktade hästarne med kännaremin. — De här kreaturen orka icke springa längre, sade han. Om herrarne vilja ha friska, starka och snabbfotade springare, så har jag sådana att erbjuda för billigt pris. — Ah! här få vi göra bekantskap med en hästskojare, hör jag, yttrade Renaud, i det han hoppade ur sadeln, — Man träffar på så många stackars hästar,