Dagens Nyheter – 23 oktober 1871, sida 1

XF AV behöfde all möjlig uppmuntran; då fällde hon icke en enda tår, utan visade sig glad och förtröstansfull; men när hon såg honom försvinna i hörnet af gatan, utbredde sig en dödlig blekhet öfver hennes ansigte, och ymniga tårar frambröto ur hennes ögon. — Min Gud! utropade hon och sammanknäppte sina händer; minsGud, haf medlidande med mig! Bakom henne snyftade den glada Diana de Pardaillan. e Grefve Pappenheim ville sjelf eskortera de två unga ädlingarne i spetsen för en utvald skara af sina kyrassierer. Hon hade visserligen grefve Tillys löfte att sjelf få förfoga öfver sina manliga fångar efter godtfinnande, men han litade mera på sina soldaters sablar. Då man kommit två mil från Magdeburg, skildes grefve Pappenheim från dem med orden: — Nu äro ni fria, mina herrar, och kunna utan all fara fortsätta vägen. Sedan Armand Louis och Renaud tagit afsked af grefven, sporrade de sina hästar och redo i galopp, för att så snart som möjligt uppnå svenska lägret. På qvällen passerade de ett värdshus, beläget invid en äng, hvarifrån det nyss slagna höet spridde en i synnerhet för hästarne särdeles angenäm doft. De stackars djuren, som voro i hög grad uttröttade, gnäggade längtansfullt, då de kärde denna lukt. DE BEGGE FRANSMÄNNEN 0,