liskt lathörska kyrkan återföra baptister i deras första ifver, utan att det är bättre att öfverlemna dem åt sig Hera När Westerås domkapitel för några år tillbaka i en underdånig skrifvelse uttalade dessa tankar, fick det genom dåvarand e ecklesiastikministern H. Hamilton mottaga ön s.k. skrapa. enna skrapa hade knabpt hunnit kärima till sim ina domkapitel förrän, den-suod välkelag Och wvidare, tillugg infördes I Wäktaren.. Knligt allmänna tidningar har styrelsen för evang. fosterlandsstiftelsen för ej längesedan hos kongl, maj:t erhållit afslag på sin anhållan om presterlig tjensteårsberäkning för föreståndaren för dess -s. k. hemlandsmissionsskola i ändamål att meddela grundligaro ingigter i trosläran och kyrkans bekänpnelseskrifter ät de evangelii förkunnare, hvilka å flera ställen inom landet bland folket Yppstått och trädt i förbindolse med stiftelsom. Hvarför ej ett ord i -Wiktatfen och stiftelsens tidningar om dettå afslag? Skulle väl samma tystnad hafva iakttagits, om bifall erhållits? Skulle då icke fastmer detta bifall flitigt framhållits, för att bevisa, det kongl. maj:t just godkänt stiftelsens förfarande att sända ut sina apostlar? Såsom man väl vet, plågar stiftelsen visa en synnerlig förmåga att till sin förmån vrida och tolka stadgar och medgifvanden. Mer än en gång har stiftelsen i Budbäraren, för sitt förfarande att utsända predikanter på sidan om kyrkans trdning, åberopat kongl. förordn. af den 11 dec. 1868 angående särskilda sammankomster för andaktsöfning. Der säges: Medlemmar af evangelisktlutherska kyrkan vare ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara Tednings. — — Uppträder någon, som ej är prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika — — Denna törordning talar ej ett ord dörom. att något sällskap med sin särskilda styrelse skall ega utsända predikanter inom evangelisktlutherska församlingar, utan hänvisar fastmera till kyrkolagen. I kyrkolagens kap. 22 2 4 läses: Hoo som fördristar sig att bruka presteembetet och är thertill hvarken korad eller kallad eller af Biskopen ordinerad, thensamme skall af Consistorio straffad varda, med mindre han af Biskopen, för särdeles orsaker skull, fått lof att predika uti någon viss församling. Om någon prest dhessutom, och af egen sodtyckio tillåter nåson att predika hos sig, eller i sin församling, så skall han af Consistorio hårdt tilltalas och med arbitralt straff beliäsgas.. I presteden har hvarje prest förpligtat sig att kyrkoordningen efterlefva och handhafva.Månne de prester, som sjelfmyndigt på sidan om kyrkoordningen utsända predikanter 1 församlingårne och i utgifna årsberättelser beteckna de prester, som med dem ej göra gemensam sak, såsom otrogna, kunna sägas vara trogna sin embetsed? Ar det icke en väsentlig skillnad emellan att medlemmar af evangeliskt-lntherska kyrkan sammankomma till gemensamma andakts öfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning och att ett sä Iskap bildar sig, för att utsända predikanter i församlingarne, för att såsom proselytmakare värfva anhängare för sig? Läser man med uppmärksamhet åtskilliga Fosterlandsstiftelsens skrifter och följer dess verksamhet, skall man näppeligen undgå att finna hos detta sällskap en icke ringa oärlighet i sina förfaranden för att värfva sig anbängare: det söker bringa den kyrka och hennes ordning i förakt, som den utgifver sig för att vilja tiena och gagna. Det berömmer sig af att till domkapitlen insända sina årsberättelser. När så sker, och anmärkningar vid dess verksamhet ej från domkapitlen afhöras, föranledes enfaldiga Tätt att tro, att denna verksamhet af domkapitlen gillas; ja, somliga tro t. o. m,, att stiftelsens apostlar äro at domkapitlen utsända, eftersom de ju äro försedda med ett slags tullmakter för sin verksamhets utöfvande och ätnjuta lön, Det kan ej förundra, att olika uppfattningar i religiösa ting kunna förekomma; men med rätt har man att tordra den ärlighet, Isynnerhet af en kyrkas tjenare, att de ej begagna sin ställning att missleda sin kyrkas barn i afseende på dess bekännelse och ordning. MAå religionsfrihet finnas; men må man ock besinna, hvad en utmärkt luthersk teolog säger: Religionsfrihet är icke detsam.na som Jag öshet eller rättighet att inom ett samfund med bestämd och besvuren konfession oftentligen predika läror, som uppenbarligen strida deremot och således inom en troende menighet blott åstadkomma förargelse. Men det är nägot, som tyckes höra till sektväsendets natur att ej respektera andras samveten, under det män oupphörligt besvärar sig öfver förkränkelsen af sitt eget. När skall den religiösa kulturen hinna så längt, att den ena kristna bekännelsen fördrager den andra och den ena ej söker göra intrång på den andras område? Proselytmakeriet är i sig sjelft intet annat än religiös okultur ——— Anse sig herrarne i fosterlandsstiftelsen ej kunna vidblifva den evangeliskt-lutherska kyrkans i Sverige ordning och bekännelse, borde de begagna sig af dissenterlagens medgifvande att bilda ett särskildt kyrkosamfund, men i alla händelser afstå från sitt proselytmakeri. Men det är just proselytmakeriet, för att derigenom kunna få gälla såsom stora helgon och ledare inför den hop, de kunna vinna, som måtte vara deras hufvudsak. Framgången i detta proselytmakeri åberopar stiftelsen ofta såsom bevis derpå, att Gud bekänner sig till dess verksamhet. r Leufstedt har, enligt Aftonbladet, vid sina föredrag uttalat den förmodan, att det tillopp Stiftelsen vunnit, beror deraf, att folket stundom är ledigt och då strömmar till, derföre att det ej vet hvad det skalltaga sig till, så att stiftelsens inflytande skulle förintas, om det lemnades tillfällen till populära föreläsningar, att njuta af skön konst Ö. s V. Detta är otvifvelaktigt att taga saken för ytligt, Det kan nog vara sant, att menniskor skocka sig omkring den, som har t. ex. en björn att förevisa och vefvar ett positiv; men samma personer hålla ej länge ut dermed och springa 1ör sådana saker ingalunda förnyade gånger från hem och barn, såsom det ofta sker för att på budskickning samlas omkring fosterlandsstiftelsens evangelii tförkunnare,. Arrangerades också populära förelisningar m. m., skulle antalet åhörare ej länge blifva synnerligen stort, och man kan taga för gifvet, att de, som pläga samlas omkring stiftelsons utsände, knappt skulle infinna sig; ty föreläsningar måÅ vara aldrig cå nAnHlära fardra da dn nägman