branden och förberedelserna till sin flykt. Den lilla staden Bruchsal var hela dagen i den största oro. Af cellfängelset, som i hela Tyskland gällde som ett mönster, återstå blott de fyra flyglarne och mellanbyggnadens nakna murar. Ur Thiers lefnad. År 1827 brukade he:r Coste, hufvudredaktören för tidningen le Temps, samt herr Louis Bellet, en af hans medarbetare, hvarje natt omkring klockan 2, då de gingo hem, från tidningsbyrån, passera ett hus, i hvars öfversta våning ett fönster alltid var upplyst. Deras nyfikenhet väcktes af detta ljus, som brann alla nätter utan undantag, och de hängåfvo sig åt allehanda gissningar. En gång föll det herr Coste in att förvissa sig om huru med saken förhöll sig; oaktadt den sena timmen, ringde han på husets port och frågade portvakten hvem det var som bodde i femte våningen, och hos hvilken det lyste ständigt. Han fick till svar att det var en uvg man från södra Frankrike, fattig och till ytterlighet arbetsam, som tänkte egna sig åt tidningsskrifvareyrket. Då herr Coste förnam att det var en blifvande kollega, som arbetade så ihärdigt, bo gaf han sig genast uppför de fem långa trapporna och inträdde i den ungo annens vind3kaemare såsom en försynens representant, ty efter tio minuters samtal hade han engagerat honom såsom medarbetare i sitt blad. Denne unge man hette Adolphe Thiers. Petrolöserna. I Patrie berättas En fotograf utan arbete företog sig för någon tid sedan att sälja porträtter af fruntimmer, som iordom anlitat hans konst och hvilka just ieke kunde skryta med något fördelaktigt yttre, åt tobaksoch pappershandlare under uppgift att dessa fotografier föreställde petrolöser från kommunens dagar. Nyligen inträffade emellertid att en herre, som köpt en samling af dessa petrolös porträtter, till sin stora öfverraskning bland dem igenkände sin svärmors hyggliga ansigte. Han skaffade noga reda på fotografens adress och uppträdde hos hoxom, åtföljd af polisagenter. Fotografen arresterades, och har af ransakningen med honom framgått att han icke är den enda, som i Paris atöfvat denna industri. En stor kaffekanna. Frun: Så bra! Den nya kaffekannan är så stor, av kaffet nu för tiden jemt räcker till. Herrn: Det har jag ej märkt. Jag tycker vi få köpa hem kaffe lika ofta nu som förut. Ännu har jag icke kännt några verkningar af Karlsbaderkuren, yttrade en bruonsdrickande dam till en bekant. — Å, den verkar inte så snart. Jag kände ett fruntimmer, som icke dog förr än ett halft år efter, blef svaret. Amerikanskt. I ett af de senast hitkomna numren af Chicago-tidningen Gamla och nys Hemlandet läses följande egendomliga annons: Åter en vändning! Den förlorade sonen återkommen. Herr P.A. Sundelius är åter Redaktör för Svenska Amerikanaren. Bättro en gång säga och dervid förblifva in hundra gånger tala. (Gustaf Wasa.) Man äger ej snille för det man är galen. (Kellgren)