Dagens Nyheter – 14 oktober 1871, sida 1

-— 489 — — Ja, nog hagla slagen alltid, men man tycks inte vinna mycket dermed. De fördömda borgarne underhålla en helvetes eld från sina vallar. — Framåt! sade Renaud. — Åh, det här är jast angenämt! mumlade Carquefou; ej nog med att vi ha våra fienders kulor i ryggen på oss, våra näsor äro också i hvarje ögonblick utsatta för att bli sönderskjutna af dem, som borde vara våra vänner. De befunno sig nu i de stormandes första led. Striden var blodig. Man slogs tätt invid Magdeburgs murar; det var klart att förgetaden slutligen måste falla i de stormandes händer. För att rädda en del af garnisonen, som gjort utfall och hotades att bli fullkomligt nedgjord af den öfverlägsna fiendtliga styrkan, beslöt den kommenderande officeren öppna en mindre utfallsport. Så snart detta skett, trängde sig de belägrade tillsammans vid porten och förföljdes då af de stormande, hvilka ville begagna detta tillfälle att komma in i staden. Johan v. Werth, som slog omkring sig med en ofantlig stridsyxa, var i spetsen för de kejserliga och kämpade som simpel soldat. — Nu är allt förbi! sade Carquefou, som hade känt igen honom. . Renaud lät sin häst vända, i afsigt att begifva sig rakt fram till Johan v. Werth, men Carquefou fattade honom i armen och sade: DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 63.