Dagens Nyheter – 13 oktober 1871, sida 2

kadt fält och att samtidigt erhålla under den stränga vintern skyddande kläder för fattiga. Sjöormen har visat sig! I engelska tidningen Pall Mall Gazette läses följande notis: En händelse, som väckt ett ofantligt uppseende, har, enligt Limerick Chronicle, tilldragit sig i Kilkee. HSjöormen har nemligen lifelefvande uppenbarat sig vid denna badort, till badgästernas fasa, hvilka icke hade räknat på denna angenäma tillökning i deras societet. Bistlidna tisdag (den 26 september) märkte ett sällskap, bestående af flera herrar och damer, bland hvilka, lyckligtvis för ormen, befann sig en i norra Irland allmänt känd prest, ett ofantligt hufvud, liknande en hästs, höja sig ur vattnet. Bakom hufvudet och på halsen hade djuret ett slags chinjong (sjöormen följer med sin tid!) eller, såsom Chronicle beskrifver det: en väldig man af sjögräs liknande hår, som höjde och sänkte sig med vattnett. Man kan tänka sig, att sällskapets känslor för en stund blefvo allt annat än angenäma, då detta hufvud häftade sina glasartade blickar på detsamma. Ett fruntimmer var nära att svimma vid denna anblick och alla kände sinarespektiva nervsystem i grund skakade vid den fasaväckande anblicken af detta utomordentliga djurt. Den i norra Irland allmänt kända presten bibehöll dock sin sinnesnärvaro och lät sig icke bekomma, ty han tog dem intressanta uppenbarelsen i noga skärskådande och fixerade densamma skarpt, tilldess det jättelika hufvudet, till åskådarnes stora lättnad, efter några minuter dök ned och försvann under vattenytan. Det lider icke något tvifvel, att sjöormen,.som hittills varit nog blygsam att visa sig endast för sjömän ute på det ödsliga hafvet, nu har gifvit ett nytt uppslag i sin tillvaro och i framtiden kommer att göra sig hemmastadd vid åtskilliga badorter. Ingenting kan för öfrigt vara mera orätt, än att rycka på axlarne åt honom eller, å andra :sidan, att förolämpa honom genom en alltför närgången nyfikenhet. Han ör tydligen en mycket beslutsam herre, med jätteskepnad och jättestyrka, och då han nu börjat visa sällskapliga tendenser, är det bäst att taga emot honom vördnadsfullt, men med sjelfbeherrskning. Utseendet är emot honom, det är sant, men hans afsigter kunna ju vara goda för det, och för så vidt det är något skäl för damer att svimma, då han sticker upp sitt hufvud ur vattnet, ärgÅdet fråga om, huruvida man icke med mera skäl kan vänta, att ormen sjelf skall råka i fara att svimma vid anblicken af åtskilligt, som han kan få se vid badorterna på vår kust.