Dagens Nyheter – 13 oktober 1871, sida 2

Norrbro, eller genom Vesterlånggatan, eller till hvilken ni behagar af de mest trafikerade lokaliteterna inom staden, och ni skall få slående bevis på den stabilitet, som utmärker hufvudstadens infödingar. För det första får ni se allt för många, som ej röra sig alls, utan stå fullkomligt stilla, och detta kan ju gifva statsekonomen anledning till allvarsamma bekymmer öfver arbetsbristen och öfver hvad man kallar stiltjen i den allmänna rörelsen. De som ändtligen hafva kommit i gång, röra sig vanligen med allt för stor maklighet — någonting, hvarpå de i öfrigt förhoppningsfulla medborgare, hvilka med korslagda armar gå och sola sig vid Skeppsbron, då vädret är vackert, utgöra ett slående bevis. Göteborgaren förtjenar ett vida bättre vitsord för sitt framåtskridande; man kan på honom se, till och med i det yttre, att om han ej redan gjort en affär, så tänker han göra en sådan, och han avancerar framåt, likt ett skepp på oceanen, med förlig vind och — livad damerna beträffar — för fulla segel. Och köpenhamnsbon, hvilken man i allmänhet vill påbörda en viss långsamhet, trippar dock med ungdomlig ledighet i apparitionen fram genom tÖstergadeX, och om han, mot sin vilja, skulle råka i kollision med sin nästa, är han genast färdig att be om ureäkt Men saken är den, att köpenhamnarnes hufvudkarakter är gemytlighet, då deremot stockholmsborna äro — ett trögt folk, fullt af hetsigheter. Förlåt mig, bäste herr Stockholm, min ärade bror, om jag med min karakteristik skulle hafva trädt din värdighet såsom hufvudstadsbo för nära! Men du har verkligen länge satt mitt tålamod på prof: du håller dig allt för ofta på orätt trottoar och går ej ur vägen, då du borde göra det. Kanske skall jag återvinna din bevågenhet, om jag tillstår, att din fru, madam Stockholm, har en Achilles-häl, hvilken man har vida lättare att stöta, än man fattar humör öfver dina svagheter. Jag har ofta promenerat på några stegs afstånd bakom herne på trottoaren å Norrbro, och, hur brådt jag än haft, ej lyckats komma förbi henne, hvarken på den högra sidone elier den venstra, förr än jag beqvämat mig att öfverskrida trottoarens område. Och då hon en gång ignorerade min personlighet till den grad, att hon gaf mig en bastant knuff i sidan, och jag var nog förekommande att be om ursäkt derföre, att jag var i vägen, så replikerade hon mig med uttrycket: : drag åt Långholmen t Det var, kunde jag förstå, ett finare uttryck i stället för det vanliga: drag åt A—, men på samma gång mer uttrycksfullt än detta, ty madamen, som ej kan vara underkunnig om, huruvida mörksens potentat håller hus någonstädes, har sig deremot nogsamt bekant, hvar Långholmen är belägen. Om herr Btockholm i allmänhet är för beqväm af sig och för maklig i sina rörelser, så finnes det icke desto mindre ett slags. stockholmsbor, hvilkas framåtskridande ut-märker sig genom hejdlös fart, och det är laståkarne. Man skall förgäfves söka mera samhiällsvådliga personer, än sagde individer. Betrakta blott polisreferaterna i våra tidningar; de innehälla.ständigt uppgifter om, huruledes fredliga medborgare genom någon af hrr åkares tillskyndelse måst sätta till en eller annan af extremiteterna eller. blifvit på annat sätt lemlästade. Och en hvar har genom den dagliga erfarenheten tillfälle att öfvertyga sig om de skadliga följderna af deras framfart. Vi gå en vacker dag för att helsa på vår vän hr Andersson. Under vägen möta vi hans uppasserska. Är hr Andersson hemma?t blir vår första fråga. Ack, bästa herre, få vi till svar, hr Andersson har brutit benet af sig och har för nästa qvartal hyrt in sig på lasarettet.( c3å ledsamt! Men — invända vi — det förvånar mig, ty hr Andersson brukar aldrig, taga ett glas för mycket.4 tCKoras så herren kan nrata! Det var im