Dagens Nyheter – 13 oktober 1871, sida 1

lunda gjorde ock Carquefou. Utan synnerlig svårighet funno också de hvar sin gördel. — Nu dristigt framåt! sade Armand Lonis. — Och det i galopp sedan! inföll Renaud. — Jo, jag kunde just tro det, utbrast Carquefou. Hästarne sporrades, och det bar af för dem i full karrier. Några skildtvakter vände om hufvudena, en af dem beredde sig till och med att skjuta på de djerfve, men vid åsynen af de gröna gördlarne lugnade han sig straxt och sänkte åter geväret. En kavalleritrupp, som såg våra oförskräckta ryttare passera, tviflade icke ett ögonblick på att de tillhörde den kejserliga generalstaben. Längre bort stängde eit kompani fotfolk för dem vägen till de brinnande förstäderna. — Order från generalen grefve Tilly! ropade Armand Louis, som red främst. . Kompaniet öppnade sina leder, och de tre ryttarne fortsatte vägen. — Hu! jag tyckte mig vara omgifven af tio tusen gapande vargar! sade Carquefou. Ett ögonblick derefter stannade de utanför en af förstäderna, der kejserliga och protestantiska trupper voro inbegripna i vild strid med hvarandra. Hvar man säg, släpades sårade och döende af sina kamrater ur elden. — Säg mig, min vän, ropade herr de la Guerche till en lansknekt, håller man på att slå in stadsporten?