Dagens Nyheter – 13 oktober 1871, sida 1

-— 454 — Armand Louis närmade sig dörren, i det han sade: — Förlåt mig, ers majestät; mina minuter äro räknade. Jag reser... — Och jag önskar er lycka på färden, svärade konungen och räckte honom handen. — Innan jag går, har jag likväl ännu en bön att ställa till ers majestät: tala icke om min afresa för någon! — Icke ens för hertigen af Sachsen-Lauenburg,det var ju er mening, eller huru? genmälde konungen med ett leende. — Framför allt icko för hertigen af SachsenLauenburg. — Jag skall tiga, sade konungen, synbarligen något harmsen ; era affärer äro icke mina. Hertig Frans Albrecht var ej längre i galeriet utanför konungens rum; men Armand Louis mötte der Arnold Brahe. — Ah! sade han, i det han fattade den svenske ädlingens hand, att få se en väns ansigte der man väntade att träffa en menniska som man föraktar, det är en mycket stor glädje. Härpå förde han honom till en fönsternisch och tillade: — Ni älskar ju konungen lika högt som ni älskar Sverige? — Jag vill offra lif och blod för honom. — Nå, så vaka då öfver Gustaf Adolf. — Hvad menar ni? Hotar någon olycka?