nen — Ja, äro into vi här? utbrast Renaud. Herr de Pardaillan fattade rörd deras händer och sade: — Vilja ni resa? — Ni skulle förnärma oss genom att tvifla derpå, svarade herr de la Guerche. Inom en timme lemna vi lägret. Jag går nu först till kungen, som kanske har någon order att sända med mig till kommendanten i Magdeburg. — Jag vet inte, om vi kunna åtaga 038 att rädda staden, sade Renaud; två personers bistånd, det är inte mycket att lita på; men så länge vi äro i lifvet, bör ni åtminstone kunna hoppas, att intet ondt skall hända fröken de Souvigny och fröken de Pardaillan. — Se der ett ord, som jag aldrig skall glömma, utropada markisen. Och han omfamnade hjertligt de båda unga männen. När dessa lemnade herr de Pardaillans tält och medan Renaud torkade tårarne ur sina ögon, mötte de Carquefou, som kom emot dem med handen på värjfästet och sade till herr de Chaufontaine: — Jag har långa öron, herr markis, och jag hörde derför mycket väl, hvad ni yttrade derinne i tältet. Två personers bistånd, sade ni... Räknar ni då inte mig för en person, herr markis? Man kan vara född till pultron, man kan också vara en pultron af princip, men icke desto mindre någon gång... tillfälligtvis, menar jag... uppträda som en tapper