kommer således att för hr krigsministerns räkning i all framtid stå som en kolossal hoax, med hvilken på ryggen det verkligen borde bli allt svårare för hans excellens att framträda inför kommande riksdagar. Tidningsöfversigt. I Göteborgs Handelstidning läses angående ministörens afgång, trontalet, m. m.: Vära statsråd. hederliga som de äro, hafva tydligen varit något hvad man kallar gröne i det parlamentariska lifvet, kännande, såsom det tyckes, dess allmänna grundsatser, men icke dess praktiska detaljer. Deras största brist torde dock hafva varit att de icke tagit kännedom om eller beaktat tänkesället, vare sig inom riksdagen eller hos befolkningen. Ännu mera ligger dock skulden hos regeringens sakförare inom och utom riksdagen genom det sätt, hvarpå de bebandlat de uliktänkande. Att Aftonbladet och Dagligt Allehanda förkättrat på allt sätt dem, som vågat vara af olika mening, hör blott till dessa tidningars skaplynne och vana, men värre är, alt riksdagsmän, tillhörande embetsmannaståndet, icke skyggat tillbaka för liknande angrepp. Deraf uppkom slutscenen vid bebundlingen i andra kammaren af frågan om indelningsverket, hvarvid hr Carl Ifvarsson allvarligt erinrade om det otillbörliga i de dundrande anklagelserna, med särskild hänsyn.till kommerserådet Sjöbergs yttrande. Hr Ifvarsson bifogade den antydning tll hrr embetsmän, att de ej borde glömma, hvilka som likväl hade makten i sina händ r, en erinran, som hr Sjöberg upptog såsom hade den varit en hotelse att personligen öfverfalla honom, och till enahanda misstydning gjorde 3ig äfven statsrådet Bergström skyldig. Täraf uppkallades ett svar från hr Sven Nilssons i Österslöf sida, hvilket var af den art, att näppeligen onngenämare ord blifvit i vår beskedliga andra kammare riktade mot ministerbänken. Då, men också först då, uttalades misstroendets ord öppet mot hela den närvarande rådkammaren. Man hade aldrig behöft drifva saken derhän. Det byräkratiska öfvermodet dref här sitt arga spel och väckte känslor, hvilka komma att bira sura frakter. Ty hr Carl Ifvarsson har rätt deri, att makten ligger ej längre i byråkratiens händer. Hofsamhet är fr:n hennes sida sälunda ej blott en dygd numera, som särskildt ålägges dem, hvilka göra anspråk på att ega den högre bildningen utaf ock en klokhetssak. Emellertid — svenska staten befinner sig nu. sedan flera dagar tillbaka, i den egendomliga ställningen, att ega endast provisoriskt fungerande ministrar, och under allt detta upplöses den urtima riksdag, som burit en sådan frukt. Det lärer väl vara nägot okändti hvarje konstitutionelt land, att representationen åtskiljes, innan en ordentlig rådkammare kommit till stånd. Men det hör till våra naiva förhållanden, och ingen fara lärer dermed vara skedd. Anmärkningsvärdt är då äfven, att trontalet -j nämner ett ord om ministerörändringen ; det är, som hade den varit en mycket obetydlig sak. Ej mindre kuriöst är att icke ett ord af beklagande öfver frågans utgång förekommer i samma trontal. Densienda följden af kamrarnes olika beslut har varit, att konunsen icke velat påkalla riksdagens pröfning at förslagets öfriga delar,. — Den följden har väl fallit af sig sjelf, ty en kammare, som förkastat ett förslags grundprincip, lärer väl ej kunna diskutera detaljerna af samma förslag, äfven om något så oförnuftigt skulle påkallas af bvem det vara mi. Men den vigtigare följden : att konungen, då han afslutar riksdagen, saknar rådgifvare, hade vil varit något, som bort i första rummet omnämnas. Vi veta, såsom sagdt, ej, om det är konungen eller k. m:t — d. ä. konungen. efter rådgifvarnes hörande — som talar i trontalet, emedan detta icke är kontrasigneradt 7) Men under ala förhällanden, och framförallt i förra fallet, borde det väl hafva blifvit omniämndt, att hela rådkammaren ingifvit sina afskedsansökningar på grund af riksdagens beslut. ar konungen icke velat beklaga denna sakens utgång, så synes deri ligga en bekräftelse på ryktet, att h. m:t sjelf kommit på andrätankar under sista tiden, ett rykte, som redan förut vunnit ott visst stöd deri, att frih. Bildt ej talade för bifall till förslaget, utan påyrkade återremiss, något som ansetts omöjligt från denne förtroendemane a derest konungen varit lika angelägen som tillförene om sakens genomdrifvande. ) Under det att br De Geer var justitieminister, skref han trontalen. De sednvare trontalen ha alltid varit föremål för statsrådernes behandling. Huru det förhöll sig med det allrasista, är oss icke hakant TD NN