af den aldra största vigt för konungen att förekomma, det svenska armån, som stod i bogrepp att rycka in i hjertat af Tyskland, nödgades lemna cen provins, rikligt försedd med starka fästningar, mellan sig och Östersjöns kust. Kurfursten ville emellertid icke låta öfvertala sig, och först då konungen vände sina kanoner mot svärfadrens palats, gaf denne vika för så öfvertygende bevis och gick in på att underhandla. Till stor skada för svenskarne och den sak, för hvilken de kämpade, hade icke blott Gustaf Adolf utan äfven hans fiende noggrann kännedom om dessa underhandlingar, som ibland fördes i Berlin och ibland i Potsdam. Hertig Frans Albrecht erfor dagligen hvad som förefallit i konungens råd och underrättade dagligen den kejserliga armåns anförare derom. Grefve Tilly, som var öfvertygad om att Gustaf Adolf icke kunde upphöra med sin nödtvungna overksamhet, förrän han öfvervunnit kurfurstens passiva motstånd, ville nu göra en storartad bedrift och beslöt att bemäktiga sig Magdeburg, emedan fursten-erkebiskopen derstädes ingått förbund med Sverige och lemnat befälet öfver sin lilla arm6 åt Didrik Falkenberg, en af den unge konungens officerare. Grefve Tilly samlade derför i hast en mängd trupper, som voro spridda i åtskilliga närliggande provinser, och lägrade sig mnu framför staden Magdeburg ungefär samtidigt med