ERSATT GRE SSR söntationens förtroende: Ecklesiastikministern har den 2 oktober i andra kammaren uttryckligt förklarat sig anse att han egde representationens förtroende, och statsrådet i sin helhei har ej fått någon anledning att betvifla att det fortfarande åtnjöt samma tillit, i kraft hvaraf förra riksdagen på de möjligast lösliga motiver (man erinre sig t. ex. de få raderna i memorialet angående Karlskronas befästande!) beviljade många millioner till vapen, fästningar m. m. Utom det ofvannämnda förhållandet, att ministrarne sjelfva tillkännagifvit det de afgått blott för försvarsfrågans skull, hade ju åtminstone flere af dem (deribland krigsministern) förut följt den af konungen år 1868 uttalade åsigten, att hans statsråder ej behöfva afgå för någon riksdagsopinion. Vi anse det följaktligen vara inkonseqvent af ministrarne, efter deras uppfattning af statsrådets ställning till representationen, att lemna sina platser. Det är detta vi sagt; ingenting annat. Emellertid är det mindre underligt om krigsminietern afgår. Han ville ogerna mottåga statsrådsbefattningen, och han borde icke ba gjort det på programmet af indelningsverkets upprätthållande, enär riksdagen nyss förut hade beslutat fordra antingen dess lindrande eller oflyftande och försvarsbördans jemnare fördelning. Penna riksdagens fordran kräfde en krigsminister, som var beredd att uppgöra förslag rörande det ena såväl som det andra. Och när hr Abelin mottog embetet med full föresats (hvarom hans kort derförut utgifna broschyr angäående indelta armön vittnar) att icke framställa förslag enligt aflyftningsalternativet, så bör han: åtminstone ha beredt sig på alla de svårigheter, som skulle möta hans verksamhet och derpå, att denna ändock till slut möjligen skulle förblifva fåfäng. Den ena kammaren har yttrat ett ogillande af hans inkonseqvens m. m.; hans vänner äro mycket onda häröfver; de vilja hafva munlås på alla andra utskott än konstitutionsutskott — (och väl gerna på det också?) — men de borde icke låtsa som detta ogillande vore ett representationens, när de i andra fall alldeles icke vilja erkänna, att andra kammarens majoritet uttrycker riksdagens eller folkets åsigt. Hvad 1itrikesministern beträffar, så synes oss, att han gjort det största fiasko af alla. Ty antiogen har han icke haft någon deli strofen uti trontalet den 19 januari 1871, om att anledningar icke saknas att krigslågan skall sträcka sig vidare — hvilken strof är den enda officiella grunden till det derefter följande skränet angående Sveriges hotade sjelfständighet —; och om så är, har utrikesministern illa försvarat sin plats och sin värdighet inom kabinettet, i det han skulle låtit utan sin vetskap i ett trontal införas en så betänklig fras angående fremmande förhållanden som borde vara honom bäst bekanta. Eller ock har han varit deloktig uti det ofvan citerade skrämskottet, och då har ban förrådt att han var okunnig om den dåvarande ställningån mellan fremmande makter och en särdeles klen spåman. Tillräckligt många upplysningar om den politiska ställningen i Europa i midten af januari 1871 ha sedermera kommit dem tillhanda som läsa utlandets parlamentsdebatter och tplå eller gula eller hvita böcker, för att de veta att vid den tiden inga anlednin