På gästgifvaregården funno de Carquefou, som icke heller hade upptäckt något, och som innu darrade vid tanken på alla de faror han varit utsatt för. Soldaten, som väntat på mötesplatsen, för att mottaga ingående underrättelser, hade ätit och druckit duktigt, men visste ingenting annat än att då och då bud kommit än norrän söderifrån, meddelande att ännu ingenting blifvit upptäckt. — Om Adrienne är förlorad för mig, så ve öfver Johan v. Werth! utropade herr de la Guerche. Äfven om han döljer sig vid Ferdinands hof, i skuggan af den kejserliga tronen — skall jag döda honom! — Om någon menniska med namnet Igomer finnes i Tyskland, sade i sin tur herr de Chaufontaine, skall jag i hennes inelfvor läsa fröken de Pardaillans öde! Ännu hade de likväl qvar ett svagt hopp. Kanske hade de båda fångarne på något sätt lyckats underrätta herr de Pardaillan om hvar de befunno sig. Också beslöto de unga männen att ofördröjligen begifva sig till svenske konungens läger, der den gamle markisen fortfarande uppehöll sig. Gustaf Adolf stod ännu med några tusen man i närheten af Potsdam; han använde här hela sin vältalighet, för att förmå sin svärfar, kurfursten af Brandenburg, att bryta förbundet med kejsaren, och bland hans argumenter voro åtskilliga kanoner, hvilkas hotande mynningar han låtit rikta mot staden. Det var