Dagens Nyheter – 11 oktober 1871, sida 3

En straffepistel till hr v. P. Nedanstående skrifvelse kom oss för några dagar sedan till handa: Hr redaktör! Med anlednisg af en uti nr 2068 af eder ärade tidning införd uppsats: En högmessa och en aftonsång, undertecknad y, P., vågar jag anhålla att få göra en och annan anmärkning. Hvad först beträffar bönestunden i nr 13 Skärgårdsgatan, är det oegentligt att, såsom v. P:s öfverskrift lyder, kalla den högmessa, en benämning som egentligen tillhör den officiela statskyrkogudstjensten med altartjenst och predikan, Vidare bör anmärkas att ofvannämde lokal är upplåten åt härvarande baptistförsamling, och huru onkel och tarflig eller tragi-komisk dess gudsdyrkan än föreföll hr v. P., var det i alla fall ovärdigt af honom att i våra frisinnade tider, då alla skrika på frihet, och ej minst på religionsfri: het, framställa det enfaldiga folket och dess predikant till offentligt åtlöje. Då vi, hvar för sig, önska frihet, ja frihet t. o. m. från all religion, böra vi då icke vara angelägna om att lemna i fred dem af våra medmenniskor, som icke vilja lefva utan en lefvande Guds dyrkan; äfven då denoa tager en enfaldig, tragi-komisk forin, vida skild från vår egen mera upplysta och grundliga (!) insigt? Eller skulle friheten endast bestå deruti, att vi hade rättighet att med lättsinnets och satirens gissel slå och förlöjliga alla, som göra verkligt bruk af den religiösa friheten? Röranda deh andra böresalen nr 13 St Paulsgatan, tillhör denna metodisterna, hvilkas religionsbekännelse för ej länge sedan blifvit hitförd från frihetens förlofvade land, Amerika, Att församlingen vid St Paulsgatan föll på knä — var detta något att klandra? FHafva icke större män än metodistpastorn Larson och hans församling gjort sammaledes. Har hr v. P. glömt Gustaf II Adolf, Luther, Cromwell och andra stora män, hvilka icke hafva blygts att knäfalla, då de framträdt för att tala med alla konungars konung och alla horrars heire? Om der i församlingen vidare funnos några som instämde i predikantens hemska och hjertslitande nödrop, skulle hr v. P. icke dervid möjligen hafva kommit att tänka på, att ett botfärdigt och förkrossadt menniskohjerta är värdt mera aktnirg än löje, om hr v. P. sjelf hade haft ringaste begrepp om och medvetande af sin egen Och slla menniskors syndfullhet och brist? Vilja vi gagna här i verlden, vilja vi sprida sanningens ljus bland våra i mörker och okunnighet irrande bröder — nog hafva vi fält, tillräckligt stort för vår verksamhet, utan att i första hand börja med dessa enfaldiga läsare, bapti:ter, metodister, och hvad allt de heta. Att bland dessa mycken okunnighet och oförstånd äro till finnandes, vill ingen bestrida; men de blifva icke förbättrade genom hr v. P:s sätt att gå till våga. Man har emellertid sett mer än en slagskämpe eller kroghjelte genom en 8. k. läsares enfaldiga framställning om det rätta blifva förvandlad till en stilla, fredlig och tänkande arbetare. Hr v. P.! Må vi börja att reformera på det hållet. Låtom oss uppsöka armodets och lastens olyckliga offer i deras näston, hvarest inga knäfall synas, inga böner höras, men så många flera eder och förbannelser, -hustrurs och barns tårar. Det skall icke dröja länge ianan vi komma underfund med, att den förlöjligade, enfaldiga bönen -— det hjertslitande nödropet — är att föredraga framför kroglifvets och sedeslöshetens afskyvärda skrän. —Jg— Den ärade insändare, som här ofvan haft ordet, har mycket rätt deruti, att det hjertslitande mnödropet i bönesalen är att föredraga framför kroglifvets och sedeslöshetens skrän. Det påståendet är så sant som två gånger två är fyra och behöfver ingen bevisning, Vi tycka att det icko ens behöfdo här framställas, ty hr v. P. har ju icke bestridt det förhållandet eller ens vidrört det. Han har helt enkelt målat hvad han sett inför sina egna ögon föregå. Tager det sig öjligt ut, så är det icke hans fel, utan det afbildade föremålets. Man börjar här och der i bönesalarne drifva upp en religiös extas, som hvarken för individen eller samhället blir helsosam, om den får fritt utveckla sig. Må hvarje sekt gerna uppbygga sig på sitt sätt, men det måste ock vara sunda förnuftet medgifvet att med allvarets eller skämtets vapen bestraffa de yttre öfverdrifterna och förvillelserna.