Dagens Nyheter – 11 oktober 1871, sida 2

Skottet träffade en af baronens folk, som nedföll död från hästen. Hela skaran stannade. — Framåt, pultroner ! röt Johan v. Werth. Men ett annat gevär blänkte i Magnus hand. Med denna skarpa blick, som utmärker den vane härföraren, förstod Johan v. Werth att skottet gällde honom; han drog derför tyglarne åt sig med en sådan kraft att hans häst ögonblickligen stegrade sig. Skottet brann af, och hästen störtade till marken, träffad af en kula i bröstet. Innan Johar v. Werth ännu hunnit lösgöra sig från den döende hästen, smällde ytterligare två skott med den påföljd att tvenne ryttare sårades. Också fann hans folk rädligast att draga sig tillbaka, och han sjelf måste, så snart han kommit på benen igen, göra sammaledes. — Åter undkommer hon mig! mumlade han, och hans raseri kände inga gränser. Äfven Magnus drog sig tillbaka, åtföljd af de tre betjenterna. ,De upphunno fröknarne de Pardaillan och de BSouvigny, som, under det striden varade, fortsatt ridten. En timme sednare varseblefvo de på afstånd Magdeburgs höga torn. — Gud har räddat er, lofvad vare han! sade Magnus. Han hade upptäckt att svenska flaggan svajade från det högsta tornet i staden.