Dagens Nyheter – 11 oktober 1871, sida 1

nr Frans tog en hornlykta och gick in i närmaste stall, sägande: — Innan jag lägger mig, vill jag veta, om icke denne gamle bof också har spelat oss ett spratt här. Magnus, som följde med honom, fick då se tolf sadlade hästar, som stodo vid krubborna med betslet i munnen. — Det här var ett öfverflödigt försigtighetsmått, sade Frans; men om det lyckats den numera döde att sätta sin plan i verket, så att fåglarne flugit sin kos för oss, så skulle vi, som ni finner, ha haft vingar i ordning att förfölja dem med. — Detta var något, som jag aldrig kunnat ana, om jag ej följt honom hit in, tänkte Magnus. Ett blekt ljus började nu intränga genom stallsdörren. Magnus såg sig noga omkring, men han kunde icke upptäcka någon lefvande menniska, förutom Frans. — Ingen kan påstå, att inte jag har väl användt min natt, sade den sistnämnde, i det han gäspade. Jag har gjort mig förtjent af att sofva i ro en stund. — Så, sof då! utbrast Magnus, och innan Frans hann göra en rörelse eller uppgifva ett rop, fattade han honom i strupen och kastade omkull honom på en halmkärfve. Magnus fingrar omslöto Frans hals, såsom voro de af jern; Johan v. Werths bandtlangare qväfdes. DE BEGGE FRANSMÄNNEN. 690.