Dagens Nyheter – 9 oktober 1871, sida 1

utan mellan dem, som anse att frågan om försvarsorganisationen nu måste finna sin lösning, och dem, som fiuna att dermed kan och måste anstå. Af de senare finna måähända ock de festa frågan om sättet för värnepligtens utgörande öfvervägande kinkig och torde vara ganska belåtna i hoppet att en organisationsplan, som någorlunda kunde tillfredsställa landets kraf, kan förena sinnena vid någon riksdag med nyvalda kamrar, samt anse att om än rotehållareintresset nu medverkat till sakens utgång, denna dock i det he:a är den bästa, efter omständigheterna möjliga. Men om man derför ock ej kan förtänka Slandtmännen om dessa nu anse sig i onödan uppdragna, samt att tiden vida mer fruktbringande kunnat användas på att öfvervaka potatisupptagningen, finnes dockingalunda någoni sakens natur liggande nödvändighet till afgång för flera än krigsoch ecklesiastikministrarne, af hvilka den senare, ehuru för öfrigt egande många förtjenster, gjort sig känd såsom den häftigaste kämpen för ett brådstörtadt framtrumfande af regeringsförslaget. Härmed bestrides ingalunda den öfriga rådsporsonalens rätt att i en fullt fredlig tid lemna sina platser. Hituationen är ingalunda sådan att hedern förbjuder lemna fartyget så länge en planka flyter ; men ingalunda befaller hedern heller vederbörande sjö-, finans-, inrikesoch justitiem. fl. ministrar att afgå derför att deras kollegas, krigsministerns, opus icke vunnit önskadt erkännande; då ej tu tal kan vara om, att man i frågan om, huruvida försvarsverkets organisation nu kan föras till slut eller ej, med heder kan hysa olika tankar, samt då, om ock ej kan nekas att en viss grad af löjlighet vidlåder förfelade kraftåtgärder, ansvaret dock närmast är förutnämnde tvenne statsrådsledamöters; hvarförutan ock en afgång i massa så mycket heldre kan af allmänheten uppfattas, äfven den, som en förfelad kraftåtgärd, som den snarare måste anses bära vittne om att situationen ej anses hotad med krigiska eventualiteter, än om något annat. I allt fall skulle landtmannapartiets chefer handla alltför obetänkt, om de åtoge sig ansvara för frågans lösning förrän nationen genom nya val, åtminstone till andra kammaren, fått uttala sin åsigt.