Dagens Nyheter – 7 oktober 1871, sida 2

En högmessa och en aftonsång. (Red. införer denna trogna skildring af ett par gudstjenster i fria bönesalar, med den förhoppvingen att förf. en annan dag skall undtägna med en lika drastisk framställning af några — i yttre måtto finare, men hvad innehållet och andan beträffar, ingalunda bättre — predikningar och scener som förekomma i privilegierade tempel.) Hufvudstaden är temligen väl försedd med kyrkor. I icke mindre än 23 sådana hålles söndagligen offentlig gudstjenst. Dessutom bli hungrande själar rikligen bespisade i 4 g. k. bönesalar, så avt någon brist i def hänseendet borde stockholmarne icke kunna klaga öfver. Åtskilligt tragi-komiskt i sättet att dyrka Gud har jag hört berättas från dessa bönesalar, hvadan jag i söndags beslöt att med egna ögon och öron öfvertyga mig om sannfärdigheten af de hardt när otroliga historier, som derom blifvit uppdukade. Huset nr 13 BSkärgårdsgatan är, liksom dess grannar, ett stort, mörkgrått, åldrigt hus, försedt med en liten, trång, smutsig gård. Från porten leder dock helt oväntadt en mycket ljus och bred trappa, vid hvars slut man finner en gul dörr, på hvilken med stora svarta bokstäfver står måladt: Bönesal. cHär är det, tänkte jag och gick dit in i söndags f. m. vid 11-tiden. Just som jag öppnade dörren började en karl, som hade sin plats längst fram i salen, att med en ovanligt djup och stark basröst, nästan å la Willman, sjunga en sång, dervid ackompagnerad af några få ganska gällt pipande qvinnoröster. Det var en till melodien ganska glad sång med mycket raskare tempo än en psalm. Af texten kunde jag icke urskilja annat än orden: Sälla stund, sälla stund, hvilka förekommo flera gånger i hvarje vers af den föröfrigt långa sången. Ändtligen tog den dock slut, och upp ipredikstolen — ett svart bord på en liten upphöjning — trädde en medelålders man under djupa suckar ocb ideligt sväljande. Predikanten, som icke var någon annan än mannen med basrösten, hvilken nyss tjenstgjort som klockare, började med att uppläsa konung Davids 103 psalm, hvilken han sedan på ett ganska ledigt sätt Cutlade ex tempore under nära 2 timmars tid inför den småsuckande åhörareskaran, uppgående till inalles 22 fullvuxna personer och ett barn. Efter predikan lästes några böner och sjöngs åter en sång på samma meiodi som den gamla folksången: Bevare Gud vår kungt. Gick det stilla, fredligt och föga anmärkningsvärdt tillväga i nr 13 Skärgårdsgatan på I. m., så var det ett annat lif i bönesalenX nr 13 St. Paulsgatan på e. m. Aftonsången skulle der börja kl. 6 och redan en qvarts timme derförut var den stora salen fullproppad med menniskor, säkerligen uppgående till minst 400 personer, utgörande till det mesta madamer, pigor, fabriksflickor samt ett par tiotal gesäller och schåa: te med enfaldiga fysiognomier. Jag tog plats på en bänk nära dörren och fick till granne en medelålders menniska af det täcka könet med olycksbådande spets på haka och näsa. Hvar och en som kom in föll genast på knä och började gråta så att ryggen gick i vågor, samt mumlade någonting som väl skulle föreställa en bön. — Var god och sjung sången nr 79 — utropade presten som stod vid ett bord högst upp i salen. Genast började några nyss fullvuxna flickor, som hade sin plats straxt bredvid presten, att med den mest skärande sopran sjunga en sång på en glad och ganska hastigt löpande melodi. Småningom instämde hela församlingen till den yttersta grad ljud ligt att jag började befara, att det lågt liggande taket skulle ramla i St. Paulsgatan. När sången tystnade, störtade hela hopen på knä på det med tumtjock smuts betäckta golfvet, och presten började läsa en bön, som allt mer och mer tog formen af de mest hemska och hjertslitande nödrop, deri en stor del af de i stoftet liggande åhörarne instämde. än den ena och än den andra