Dagens Nyheter – 7 oktober 1871, sida 1

öfverhöljde person blifvit anställd för att passa upp på henne och hennes kusim, rynkade hon ögonbrynen. — Vi ha.ju vår kammartjenare, det är nog för oss, sade hon. — Han är alltför gammal och klen, för att man skulle kunna lita på bonom, svarade baronessan, i det hon aflägsnade sig. Magnus, som följde efter henne, passerade förbi Adrienne, och fästande på denna en betydelsefull blick, lät han dervid en bit ihoprulladt papper falla till hennes fötter. Adrienne tog upp papperslappen, under det att Magnus förde ett finger till sina läppar. Innan ännu dörren var stängd efter honom, upp rullade hon papperet och läste Magnus namn. Hon uppgaf ett sakta rop af glädje; hån såg på henne ännu en gång, och då igenkände hon honom på uttrycket i hans ögor. Nästan i detsamma försvann Magnus. Så snart de två unga flickorna blifvit ensamma, fattade fröken de Souvigny sin kusin i armen. — Magnus är här!... Förstår du? sade hon. Armand är då ej långt härifrån. — Och inte herr de Chaufontaine heller! svarade Diana. De båda kusinerna omfamnade hvarandra och tackade Gud.