gifvet, för att lossa hennes tungas band. Följaktligen inbjöd han alla att dricka med sig. Det var högst få resande som Vägrade att tömma ett glas i hans sällskap, och på detta sätt fiek han veta en hel mängd saker. — Om jag bara en gång upptäcker fröken de Souvignys spår, tänkte han, så skall jag följa efter henne till verldens ända, om det behöfs. Magnus hade redan erhållit åtskilliga upplysningar, som åtminstone läto honom ana, år hvilket håll han borde styra kosan, för att finna de två fångarne, då han en morgon, just när han stod i begrepp att lemna en gästgifvaregård, der han legat öfver natten, såg en kurir komma ridande in på gården. Mannen svor som en galning, och hästen haltade. Magnus med sin ständigt vaksamma blick upptäckte genast Johan v. Werths vapen: på ryttarens mössa. Han närmade sig straxt den nyss anlände. -— Måtte f-—n ta den här hästen, ropade kuriren, i det han ursinnig slog det stackars djuret i hufvudet; jag har ännu femton mil qvar att tillryggalägga och orkar i sjelfva verket knappt gå till närmaste säng för att kasta omkull mig och sofya. — Det är så mycket mera beklagligt, som ni har en husbonde, hvilken icke tål att hans tjenare tar sig en liten lur på vägen, yttrade Magnus. Kuriren betraktade honom.