— Ja, isynnerhet som det gäller en vigtig beskickning och såväl timmarne som minuterna äro på förhand noga beräknade, utbrast han. Jag kunde med lätthet ha hunnit målet i rättan tid; men tack vare denne fördömde, häst, kommer jag nu aldrig dit. Det ör tjugu dukater som härigenom gå förlorade för mig. Åter gaf han hästen ett kaytnäfslag i pannan, så att det arma kreaturet vacklade och gnäggade af smärta. Kuriren, som var i högsta grad uttröttad af den långa ridten, satte sig ned på en bänk. Magnus fick plötsligt en id och sade: — Tjugu dukater, som baron Johan vy. Werth skulle ha gifvit er, förlorar ni och dessutom tjugu andra, som baronessan Igomer ej skulle ha uraktlåtit att erbjuda er... Det är verkligen en stor förlust. Kuriren spratt till. — Huru vet ni det? utropade han. — Jag var i baronessans tjenst ännu för några dagar sedan, svarade Magnus dristigt, och Gud skall veta att hon med otålighet väntade på din husbondes svar. Det har varit stunder, då hon skulle ha velat ge femtio, ja hundra dukater åt den som förde det till henne. — Hundra! utbrast kuriren och gjorde en ansträngning för att resa sig upp; men han sjönk utmattad tillbaka på bänken. — Ja, ni borde kunna inse, att när det gäller två sådana personer som fröknarne de