Dagens Nyheter – 6 oktober 1871, sida 1

Diana kände kammartjenaren sedan lång tid tillbaka, och hon visste att han var en beslutsam karl, som icke lätt lät skrämma sig; då hon hörde honom tala på detta sätt, erfor hon också verkligen en viss räddsla. — Säg mig allvarsamt, fruktar ni något? sade hon. . — Ingenting bestämdt ännu. Jag har icke rättighet att tro, det baronessan, som visat er så mycken artighet och välvilja, hyser fiondtliga afsigter mot er; men vi äro nu långt aflägsnade från hvarje svensk garnison, och vi resa i ett land, der oupphörligt nya misstänkta ansigten presenteras för oss. — Och vi vända fortfarande ryggen åt Stora Björn, tillade Adrienne. Baronessan Igomer inträdde i detta ögonblick till de båda kusinerna; hennes ansigte strålade af glädje. — Jag har fått goda underrättelser, sade hon, i det hon omfamnade Diana; ingenting hindrar nu att vi ändra kosa och fara genaste vägen härifrån till Stralsund. Jag skall ej lemna er, förrän ni uppnått resans mål. Diana kysste henne; derpå vände hon sig om och hviskade till Adrienne: — Är du ännu rädd? Tänker du äfven hädanefter tala med mig om Stora Björn? Ett ögonblick sednare anlände en kurir till värdshuset. Det syntes såväl på karlen som på hans häst att han tillryggalagt en lång