— 427 — finns knappt en enda menniska som ej gjort sig förtjent af att hängas. Vid hvarje annat tillfälle skulle Carquefou, då han fått höra ett sådant yttrande, ha blifvit förskräckt och fört handen till sin hals; men nu tänkte han endast på fröken de Souvigny och fröken de Pardaillan. Olyckligtvis var ej hans uppfinningsförmåga lika stor som hans tillgifvenhet; förgäfves brydde han sin hjerna, han kunde ingenting hitta på. Minuterna förgingo. Renaud föreslog att man skulle bränna upp alla slott och instänga alla baronessor i mörka klosterceller. Armand Louis gick fram och åter med rynkade ögonbryn, funderande på någon förtviflad åtgärd hyvarigenom han skulle kunna rädda Adrienne. Magnus hade i all tysthet smugit sig bort. — Be der, huru mycket ondt all botgöring medför, suckade Carquefou, sreglande på Renaud; om ni låtit bli att kurtisera baronessan, skulle vi ha sluppit det här omaket. I detta ögonblick nalkades dem en man som hvarken herr de la Guerche, Renaud eller Carquefou kände. Det var en storväxt krigsman med yfviga röda mustascher, solbränd hy och borstlikt hår. Han hade på sig ett harnesk, höga stöflar af osvärtadt läder samt en svart sammetsjacka, som börjat gulna af ålder. — Mina herrar, sade han till dem, brytande på italienska, det har fallit mig in att ni ämna företaga någon farlig expedition,