f. d. lärjungarnes talare (professor Rossander), fortsättning af kantaten, välsignelsen och kora sång (nr 500 vers 7). Kantaten utfördes af en kör af gymnasii f. d. och n. v. lärjungar och solopartierna af med, dr Hjorth (tenor) och kammarskrifvaren Lundvik (bas), allt med instrumental-ackompanjemang. . Den är författad af justitierådet C. G. Strandberg, med musik af hr Ivar Hallström (begge f. d. lärjungar vid gymnasium), gjorde ett gripande intryck och var uppenbarligen lika mycket con amore utarbetad som inöfvad och utförd. Kantaten, hvartill musiken vid uppförandet anfördes af direktör J. C. Nordqvist, med kompositören vid pianostämman, var af fölJande lydelse r Körs. : Kommen, o, kommen på glänsande vingar, Minnen från ungdomens lyckliga tid! Låtom oss samlas som förr uti ringar Under vår forna Minervas egid — Uppfostrarinnan, hvars välde du spårar Än, fastän snö i din hjessa sig lagt. Hon bär i famnen än nyfödda vårar Och står vid riddaregrafvar på vakt. N Aria. . Här vi kämpat, här vi delat Lätta sorger, riklig tröst. Vetenskapens sjöluft spelat Här mot ungdomsfriska bröst. Här sig tankens. kedja sträckte Länk vid länk för ögat ut. Här de vises ord oss räckte Mången sinnrikt bunden knut. Miogen sinnrikt bunden knut är vår tankes klarhet väckte. Här i hätdens panorama Drog en hjelteverld förbi, Och vår egen framtids drama Formade vi efter, vi. Här slog Skönheten sin slöja Kring värt sinne första gång: Hennes drag vi fingo röja I den store Jonierns sång. I den store Jonierns sång Säkrast Skönheten vi röja. Soloavartett och kör. Klarhet och skönhet! Himmelska makter! Sänken i ungdomssinnet Er ner: Stannen deri som skyddande vakter! Mandomens kraft må färgas af Er. Vexelsång. Vi samlats hit från skilda håll, o broder; Men mången gäckad dröm oss följer dock. Kom, slutom ogs i famnen af vär moder, Och våra drömmar blifva unga ock. Mins du hvad flygande och djerfva planer Emellan lekarna på Mälarns strand? Ej drömde vi om stjernor och kraschaner, Men, väl om lagrar af vårt fosterland. Högt må vi än den drömmens bilder skatta, De blommor, kring vår ungdoms tröskel satta. Mins du de forna lärare och vänner, Nu af cypresser dolda för vår syn? Fill en semester, som ej skiften känner, De kallats hem af Ephorus i skyn. Snart vår Anabasis också vi sluta: Ren solen sjunker och vår hjessa böjs. Men våra dagar ännu endast luta, Och solnedgången kanske än fördröjs. Så må en fläkt från flydda dar oss lifva Att verklighet åt forna drömmar gifva. Soloavartett och kör. Skilda åldrar nu här blandas: Gråa hår och svarta lockar Kring katedern lärarn ser. I hans bröst en fråga andas, Och det svar, han af oss lockar, Tacksamhetens stämma ger. Aria. Vår tack är tolkad. Fostrarinnan står Med kransen virad omkring klassisk panna. Må vid dess sida Minnets genier stanna, När Hoppet växer skönt i hennes spår. Till Visheten åt unga sinnen bjude Hon samma väg i nya dar allt jemt, Och Tullii patos än från rostra ljude, Från Tibur klinge gladt Horatii skämt. Till skilda värf från henne ställs vår färd, Men till ett tempel hon för oss sig höjer, Uppå hvars mur i guld och purpur dröjer Ett skimmer än ur ungdomshjertats verld. Så tror sig stundom seglaren förnimma Vid Leukas strand, i aftonrodnans sken, Af Sapphos hjertblod än en purpurstrimma I ädrorna af klippans röda sten. Kör, Himlarnas Gud, som verldarna leder, Hägna det templet! Inför Ditt öga Intet är stort, men intet är smått. Sänk i de ungas sinnen Dig neder: Vishetens frön blott gro i det höga, Falla, som dagg, från stjernorna blott. Stora börssalen var öfverfylld af åhörare hvilka med lefvande och djupt intresse följd den högtidliga och betydelsefulla festen. I