Dagens Nyheter – 4 oktober 1871, sida 1

a öfver hela Frankrike så ljudliga verop höra sig, att kejsardömets anhängare, som på ett så ömkligt sätt lidit nederlag, för någon tid alldeles förstummades, Detta åskslag träffade dem några månader efter sedan de 7,200,000 med ja och amen besvarat deras till nationen ställda fråga, och aldrig hade således en storm hastigare utbrutit från en nyss förut klar himmel. Också blefvo kejsardömets mär så förskräckta att de skingrades, tagande sin tillflykt till verldens fyra hörn — d. v. 8. de fyra yttersta punkterna i en fransmans verld — Jersey, Brissel, London och Gendcve. Man gör dem endast rättvisa, om man säger att de, efter att ha börjat det olycksbringande kriget, öfvergåfvo Frankrike, lemnarmde detta att reda sig bäst det kunde. Vid fredens afslutande voro bonapartisterna ännu utomlands och hade ej hunnit hemta sig från sin förskräckelse. När sedan kommunen blef rådande, antogo de att genom denna institutions fasor skulle kejsardömets galenskaper falla i glömska, och likasom arkens invånare under syndafloden, sökte de genom fönstren se hvad som försiggick omkring dem. Det var, tror man, hr Rouher som spelade dufvans roll och först försökte vinna fast mark i Frankrike samt återkom till sina landsflyktiga vänner, bärande en oliv-qvist, för att lugna dem. Efterhand återvände flyktingarne från London, Brissel och Gendve till Frankrike, hvarest de till en början stannade i landsorten men snart vågade sig till sjelfva Paris; och när de kommo underfund med att de kunde promenera på boulevarderna, utan att bli häktade eller stenade, drogo de deraf den slutsatsen, att Frankrike, krossadt af Tyskland, fördt bakom ljuset och förlöjligadt af Gambetta samt terroriseradt af kommunen, ingenting högre önskade än att få vara med om nya äfventyr under ett tredje kejsardöme. Men det vigtigaste var att gå till väga med djerfhet — djerfhet, alltid djerfhet, såsom Danton säger — och att icke låta sig bli glömda. Derför föllo de på den idn att söka skaffa sitt förnämsta hufvud, f. d. vice-kejsaren, hr Rouher sjelf, en plats i representantförsamlingen, för hvilket ändamål också hr Abbatucci helt oegennyttigt, såsom det såg ut, afsade sig representantkallet. Sedan detta skett, började ryktet tala om bonapartistiska konspirationer. Hr Rouher har fått af sitt parti i uppdrag att bestiga tribunen, så ofta någon anspelning göres på kejsardömet, att vid hvarje tillfälle försvara de åtgärder af kejserliga regeringen som klandras, samt att sjelf påpeka allt mindre välbetänkt som blifvit åtgjordt efter kejsardömets fall. Man hade visserligen fem å sex bonapartister i kammaren förut, men man hyste intet förtroende till deras förmåga att föra partiets talan; man ville representeras af en sådan man som hr Rouher, hvilken aflagt så många prof på oförsagdhet och vältalighet. Under tiden var det nödvändigt att bearbeta den allmänna opinionen, lugna de uppretade sinnena, vänja nationen vid tillvaron af ett bonapartistiskt parti — med ett ord, visa att man lefde, ty i Frankrike ikasom annorstädes glömmes ingen så snart som den döde. Sådana lifsyttringar äro . ex. utdelandet af pamfletter, hvari oppositionen anklagas för att ha varit orsak till criget, samt de politiska trosbekännelser,