Dagens Nyheter – 4 oktober 1871, sida 1

kinder, förhöjde ytterligare hennes fägring. Diana och Adrienne, som snart båda började tycka om henne, frågade af hvad orsak hon dömt sig till detta ensliga lif. Hvarför hade hon så hastigt försvunnit från Sverige? Hvarför visste man ingenting om hennes. sorger? Hvilken plötslig olycka hade då drabbat henne? Baronessan fattade de begge unga flickornas händer och tryckte dem ömt. — Mitt hjerta har blifvit såradt, sade hon; jag trodde mig vara älskad, likasom jag sjelf älskade ... En enda timme var nog till att låta mig sjunka från lyckans höjd ned i förtviflans djupaste afgrund... Måhända skali jag en dag säga er allt, men icke nu... Ännu blöder såret, jag är viss om att ni vilja skona mig. Min mening var att afstå från lifvet, att. begrafva mig lefvande... En gammal, sjuklig onkel kallade mig till sig; han led, jag grät, och det var för hans skull jag fick mod att lefva; min närvaro tycktes trösta honom... Men låtom oss icke vidare tala om dessa sorgliga minnen; i stället må vi språka om er, om era planer. Afen händelse fick jag veta att ni skulle komma att färdas genom min trakt; hvart resa ni?... Men huru långt ni än ämna er, vilja ni väl ändå tillhöra mig någon liten tid... bara ett par dagar, eller huru? DE -BEGGE FRANSMÄNNEN. 53.