Dagens Nyheter – 3 oktober 1871, sida 1

AA porten, kom ett fruntimmer utspringande och föll henne om halsen. Det var baronessar Igomer. — Känner ni inte igen mig? utbrast hon Adrienne fann sig mindre angenämt öfver. raskad, men inran hon hann hemta sig, räckte henne den blonda Thekla sin hand. — Och ni! sade hon; hvarför omfamnar ni mig inte? Hennes ögon hade himmelens färg; på hennes rosenröda läppar spelade det mest vänliga leende. — Gud, hvad jag är lycklig öfver att återse er! fortfor hon, och tårar syntes i hennes ögon; detta är den första glada stund jag upplefvat sedan länge. Ack! i Sverige erfor jag hvad sällhet vill säga... Sällheten!... nu tror jag icke längre derpå, och dock kände jag den under min vistelse på S:t Wast! Diana och Adrienne hade följt baronessan in uti ett präktigt rum, der minst hundra vaxljus brunno. Här var ett bord dukadt, dignande under tyngden af utsökta läckerheter. — Varen välkomna hos den stackars nunnan — jag kallar mig så, emedan jag lefver helt och hållet skild från verlden — fastän len gästfrihet, hon är i tillfälle erbjuda er, ngalunda kan täfla med herr de Pardaillans. CNurnant hade tio betjenter som passade pp vid bordet, och hela servisen var af silfrer. De tårar, som ännu fuktade värdinnans