Dagens Nyheter – 3 oktober 1871, sida 1

Hon tillhörde visserligen icke någon förnära ätt, men ni älskade henne, och ert hjerta slog, så ofta ni hörde hennes lätta steg. Hvilka ansträngningar och tårar använde ni icke för att beveka hennes hjerta! Huru ihärdigt sökte ni ej efter vägen till hennes ynnest! Då kom en annan man, och hvad ni ej kunnat vinna med er innerliga kärlek, det vann han på en enda dag. Margareta tillhörde grefven af Wasaborg . .. Grefven af Wasaborg... Ja, jag trodde verkligen en gång, att det var förförarens rätta namn. Jag anade icke då, att konungen brukade vara ute på kärleksäfventyr, medan hela verlden trodde att han helt och hållet upptogs af rogoringsangeliigen. heter. Men ni visste det, ni? — Ja, ja, mumlade hertigen. — Och ni visste det så väl, att ni en dag kom förklädd till mig med en börs i handen och bad mig enlevera Margareta åt er. Det var kanske kärleken, som då besjälade er, men derjemte utan tvifvel också hatet. För min del är jag förvissad om att ni tänkte mindre på Margareta, som ni förlorat, än på Gustaf Adolf, som åter besegrat er. Hvilket bittert leende på era läppar!... Huru förvridet var icke ert ansigte! Ah! jag är säker om att konungen aldrig sett er sådan. Han skulle då känna er bättre än han gör. En ymnig kallsvett hade frambrutit på herig Frans Albrechts panna; han kastade plötsigt ifrån sig näsduken och utbrast: DE BEGGE FRANSMÄNNEN, 57.