Dagens Nyheter – 2 oktober 1871, sida 2

RE ÅA Hertigen af Sachsen-Lauenburg var en ung man med ett särdeles vackert ansigte. Hans drag voro ytterst fina, men i leendet och blicken lågo något oroligt och vildt, som påminde om ett kattansigte. Kaptenen tog af sig sina handskar, lade gin tunga värja på ett bord och satte sig såsom en man den der vill intaga en beqväm ställning, innan han börjar ett samtal. Hertigen aktade sig väl för att göra honom några frågor; i stället följde han honom tyst med ögonen, noga aktgifvande på hvarje hans rörelse. — Låtom oss nu förklara oss tydligt för hvarandra, sade kapten Jakobus plötsligt. Hertig Frans Albrecht svarade icke, utan väntade fortfarande att få höra hvad ärende äfventyraren hade. — Ni hatar er vän, konung Gustaf Adolf, återtog kaptenen. — Jag! utbrast hertigen, bleknande af förskräckelse. — Ni. Och ni önskar ingenting högre än att se honom död. Hertigen vände sig om, likasom fruktade han, att konungen befann sig bakom hans Try88— Tig då, karl, mumlade han. Har jag icke vuxit upp tillsammans med konungen? Att fälla sådana yttranden här, der tusentals svenska öron kunna höra oss, det är..,