Dagens Nyheter – 2 oktober 1871, sida 2

— 407 — — Ingen hör oss. Alla sofva, så att vi kunna tala oförbehållsamt med hvarandra. Kaptenen reste sig upp, satte händerna i sidan, gick fram till hertigen och sade, i det han skarpt fixerade honom: — Som gosse var ni Gustaf Adolfs lekkamrat, det vet jag nog. Ni deltog i alla hans nöjen och man såg er nästan lika oftai drottningens rum som tronarfvingen. Ni hade hästar och vapen tillsammans. Hvar och en som såg er i sällskap med hvarann, kunde inte tro annat än att ni voro bröder; men en dag, då vänskapen var som varmast, råkade konungen ge er ett slag på kinden. Är det inte sannt? Hertigen, som fått tag i en näsduk och nu vred den mellan sina händer, svarade icke. — Man berättar visserligen, fortfor kapten Jakobus, att den unge konungen sedan på sin mors uppmaning omfamnade er och bad er om förlåtelse; men märket efter hans hand sitter ännu qvar på er kind, och ingenting förmår utplåna detsamma. Till och med nu, då jag så här i enrum talar med er, ser jag vredens och skammens rodnad utbreda sig öfver ert ansigte. Hertigen bet sig i läppen, så att den blödde och mumlade: — Ah, denna örfil! Jag glömmer den aldrig Och i det han gjorde en våldsam ansträng. ning för att beherrska sig, tillade han;