— 408 — — Jag var nästan ett barn på den tiden, och konungen likaså. — Ja, ett barn, som bar värja; men det var arfvingen till ett konungarike som slog er, och ni sväljde derför skymfen. — Tig då, säger jag dig. Hvad vill du, eftersom du kommer och talar till mig på detta sätt? — Och sedan, när ni blef manbar, tänkte ni höja er ätts ära och makt genom att ingå äktenskap med en prinsessa af Brandenburgska huset. — Hvem har sagt dig det? — Huru skulle en äfventyrare kunna slå sig ut här i verlden, om han ej under sina irrfärder sökte lära känna de höga herrars hemligheter, som han tjenar? Jag frågar, jag hör, och jag mins. Således — säg mig nu uppriktigt, var ni inte förälskad i prinsessan Eleonora, kurfursten Wilhelms dotter? Men då ambassadörerna kommo från Sverige och begärde hennes hand för den unge konung Gustaf Adolf, måste hertigen af Sachsen-Lauenburg återvända till sitt slott med såradt hjerta och tomma händer. Era planer hade nu korsats af samme man, som slagit er några år förut. Är det inte sannt? — Ah, afgrundsande! åuv vet då allt. — Ännu har jag ej sagt allt hvad jag vet... Nej, visst inte!... En dag sammanträffade ni händelsevis med en ung och vacker flicka.